Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
708
Höga och ljusa stå Diktare och Drömmare
framför mig. Dante-Alighieri går nngdomsljus och
dik-tarstolt genom Ravennas gator för att fånga en blick
af den hvita kvinnan han älskar. Memlings
skönhets-örtagård doftar i Brügge, lyser i medeltidens
djupskim-rande färger, med strålande hälgonglorior, madonnor
som drömma om det som varit. Zarathustra talar i
skaldens trånad, ler sitt solskenslöje åt Nietsches
öf-vermänniska som han här inom sitt bröst, lär den
sjuke tillfrisknandets sötma. Böcklins pänsel målar
antikens sagovärld, Klingers raderstift sekelslutets
mångfaldssträfvan. Dödsrunor ristas öfver döde
stridsmän, öfver den siste Goncourt som dog under
sommargrönskan i en fransk landsbygd, öfver Viktor
Rydberg, då Ekelidens gulnade träd susade
sorgesånger kring hans bår. Skalden tolkar sina tankar
öfver dem som ännu lefva, öfver J. K. Huysmans, som
dukade under för förfulningens demon, öfver August
Strindberg, hvars öde liknar hans, öfver Snoilsky och
Heidenstam, som städse lyftat skönhetens fana högt
äfven sedan septembersol börjat lysa öfver den enes
skapardag och den andre bytt ungdomsglittret i sin
diktning mot mannaålderns djupare dagrar. Och
öfver alla dessa bilder, de kortaste skisserna, af hvilka
många skrifvits för dagsprässen och ha något af dess
flyktighet, kunde sättas som underrubrik namnet på
Klingers härligaste etsning: An die Schönheit.
Skönheten är hvad Oskar Levertin främst ser och främst
skänker. Han ser henne i allt, och tinnes hon icke,
manar han med sin konstnärspänna fram henne, strör
ur språkets för honom alltid fyllda ymnighetshorn
hennes skimmer öfver allt, vore det än jordens
kargaste torftighet han vore kallad att skildra.
Saulus är åter vorden Paulus. Till Damaskus
har vägen gått, genom kval som förstorats af det
lidande sinnet, genom mörker som den sjuke anden
befolkat med skräckgestalter. Det har kvidt och
klagat i puerila smärtor i “Inferno“ och “Legender"; nu
skälfver köttet ånyo under de verkliga kvalens
sargande bett. Blodet som flyter är åter rödare än
någonsin, rinner mera brännande än tillförene genom
svällande ådror innan det stelnar i sanden.
Strind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
