Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Tolf böcker (arbeten af Selma Lagerlöf, Heidenstam, Per Hallström. Hilma Angered-Strandberg, G. af Geijerstam, Jane Gernandt-Claine, Stig Stigson, Hj. Söderberg, O. Levertin, Aug. Strindberg), anmälningar af A. Sissak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/07
skickat nedötver, män lika kungsträd som Enoch
irostmannen, kvinnor med eldsjälar, öfver hvars
flammor de själfva bjuda, lika Thora på Yxegården. Eller
äro de idel sol och saga, “diktareflickor i höga
furuskogar1’. som lefva ett renare lif uppe på
fjällbranterna bland blommorna och kreaturen än som
bju-des städernas döttrar. Väl är Stig Stigson kanske
icke den diktare-Messias på hvilken nordbon väntar,
men han liar förmått ge oss mycket af solen och
mörkret från de höga bygderna. Hans bok är som
djupa andetag i kall vinterluft för storstadslungor.
Och det är vackert så. Efter Sago-Gunnels vackre
gosse har ingen inom vår litteratur kastat en
vackrare glans öfver landet nordöfver än den kända
författarinnan med det tillfälliga vandrarenamnet.
Hvarför irra tankarne från fjälluften just in i
Hjalmar Söderbergs Historietter, som berättats så långt
förut. Det måste vara för motsatsernas skull. Ty
är det ena friluftsmålning, där pänseln i ungdomsyra
och färgglädje kastat färgen i flammande klickar på
duken, torde det andra få räknas hland de mest
raf-linerade alster af miniatyrmålning vår senaste
litteratur har att uppvisa. Bokens titel är anspråkslös, och
skenbart anspråkslösa äro de små berättelserna som
fylla den. Men granska dem närmare, och ni skall
bakom de knappa orden finna mer än i många starkt
ljudande fraser. Ligger icke i “En kopp té“ en mer
clräpande och träffande satir öfver svenska folkets
skaplynne än Geijer eller Heidenstam kunnat skrifva
den ? Gifves icke “Nattvardens sakrament,, och
“Kyrkofadern Papinianus“ mer svidande gisselslag åt den
religiösa formalismen än ett Lutherskt uppspikande
af teser skulle göra? Och hvem känner icke vox
populi i hundgläfset i rackornas eller brackornas
kritik öfver ett konstverk? Men satirikern är äfven
känslomänniska, mer än han kanske själf vet af eller vill
erkänna. Endast formen är alltid densamma, kort och
knapp sådan som få kunna göra den, antingen han
låter förståndet eller hjärtat tala. Må det räknas
honom till förtjänst om han än tar det för motsatsen till
smicker att det senare oftast skymtar bakom de
kyliga orden från det förra.
> ■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
