Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
744
honom för sista gången, och han hade låtit henne gå för
alltid, och han hade icke anat det . . .
Och åter hastade han genom gatorna, tankarne
brusade genom hans hufvud, han längtade efter att förlora
medvetandet. Nu stod han åter utanför hennes hus . . .
Porten stod ännu öppen, och det brann ljus i matsalen
och sängkammaren . . . xAlbert skyndade därifrån. Han
visste, att om han stannat där ännu en sekund, skulle han
hafva störtat upp till henne — till hennes säng — till den
älskade. — Och enligt sin vana måste han tänka tanken
till slut. Och då såg han, hur hennes man, som med ens
förstod alltsammans, ilade fram till den sjuka, som låg där
orörlig, skakade henne och ropade i hennes öra: Din älskare
är här, din älskare är här. — Men hon var redan död.
Under oroliga drömmar förgick natten, i slö trötthet
dagen. Redan klockan elfva skickade han dit ett stadsbud
för att göra förfrågningar. Nu kunde han lugnt göra det,
ingen bekymrade sig om dem, som kommo för att få
underrättelser. Det meddelande, som han erhöll, löd: Ingen
förändring ... — Hela eftermiddagen låg han hemma hos
sig på sin soffa och kunde icke förstå sig själf. Allt var
honom likgiltigt; och han tänkte: hvad det är skönt att
vara så trött! . . . Han sof mycket. Men då det blef mörkt,
sprang han plötsligt upp i ett slags bestörtning, som om
han först nu, för första gången under hela denna
underliga tid klart uppfattat allt. Och en gränslös längtan
efter visshet fick makt med honom — i dag måste han
själf tala med läkaren. — Han ilade till hennes bostad.
Hushållerskan stod utanför porten. Han gick fram till
henne, och under det han förvånade sig öfver sitt lugn,
frågade han obekymradt: Hur mår fru . . .? Hushållerskan
svarade: Ack, hon är mycket sjuk; hon kommer aldrig
upp mera . . .
— Ah! svarade Albert mycket artigt och tilläde:
Så sorgligt.
— Ja, instämde hon, det är mycket sorgligt — en så
vacker ung fru. Därmed försvann hon i förstugan.
Albert såg efter henne . . . Hon måtte väl ingenting
ha märkt, tänkte han, och i samma ögonblick flög den
tanken genom hans hufvud, om han icke skulle kunna
våga sig upp i våningen, då han var en sådan mästare, i
forställning . . . Då kom läkarens vagn framkörande. Albert
hälsade, då denne steg ur och fick en höflig hälsning
tillbaka. Detta var honom angenämt — nu hade han på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
