Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
sjuk, måste ligga innanför dessa tysta fönster! — att han
icke förstått det genast den första aftonen? I dag insåg
han, att det icke kunde vara annorlunda. — En vagn
stannade utanför porten; Albert skyndade öfver gatan, han
säg en känd läkare stiga ur och försvinna innanför porten.
Albert stannade kvar för att invänta läkarens återkomst i
den osäkra förhoppning att af hans utseende gissa sig till
något . . . Han stod alldeles orörlig under några minuter,
men sedan började marken sakta gunga under hans fötter.
Da märkte han, att hans ögon fallit ihop; och då han
öppnade dem, var det, som om han drömt i timtal och
nu uppvaknade med friska krafter. Att hon var illa sjuk,
det kunde han tro, men farligt, nej ... Så ung, så vacker
och så älskad . . . Och plötsligt flög ordet »hjärnfeber*
genom hans hufvud . . . Han visste icke riktigt, hvad det
egentligen var. Han erinrade sig, att han ibland sett det
uppgifvas som dödsorsak på förteckningar öfver dödsfall.
Han tyckte sig se hennes namn i tryck, därunder hennes
ålder och så: »död d. 10 Augusti af hjärnfeber» . . . Det
var omöjligt, fullkomligt omöjligt ... nu, då han just
föreställt sig det, blef det först alldeles omöjligt . . . det vore
alltför besynnerligt, för att han verkligen skulle läsa det
i tryck om ett par dagar . . . Han trodde sig rent af hafva
öfverlistat ödet. — Läkaren kom ut genom porten, Albert
hade nästan glömt honom — nu svek honom rösten.
Läkarens utseende var lugnt och allvarligt. Han gaf kusken
en tillsägelse, hoppade upp i vagnen och åkte vidare. —
Hvarför frågade jag honom icke? tänkte Albert . . . men
sedan var han glad, att han icke gjort det. Han hade
kanske fått höra något mycket ledsamt. Nu kunde han
åtminstone hoppas . . . Han aflägsnade sig långsamt från
porten och föresatte sig att icke komma tillbaka förrän
om en timma . . . Och så började han tänka på, hur det
skulle vara, när hon kom tili honom första gången efter
sitt tillfrisknande . . . Han gjorde sig en så tydlig
föreställning därom, att han själf blef förvånad. Han visste
till och med, att ett fint, grått duggegn skulle falla den
■dagen. Och hon har en kappa på sig, som redan i
tamburen faller af hennes skuldror, och hon kastar sig i hans
armar och gråter, bara gråter. Här har da mig igen . . .
hviskar hon slutligen . . . Plötsligt spratt han till . . . Han
visste, att det aldrig, aldrig skulle blifva så . . . Nu har
ödet öfverlistat honom! . . . Aldrig mer skulle hon komma
lill honom — för fem dagar sedan hade hon varit hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
