Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
746
nu går jag hem som alla aftnar, som om ingenting händt,
som om icke det ringaste händt. — Men hvad är det jag
inbillar mig? Jag kan ju icke stanna hemma, midt i natten
springer jag ut och skyndar till min älskades hem, till min
döende älsklings hem . . . Och han hackade tänderna.
Plötsligt befann han sig i sitt rum men kunde icke
erinra sig, huru han kommit dit. Han tände ljus och
satte sig i soffan. Jag vet, hur det är, sade han för sig
själf: sorgen klappar på, men jag släpper icke in honom.
Men jag vet, att han står därute, jag ser honom genom
dörrluckan. — Ah, så dumt, så dumt . . . Min älskling
skall således dö . . . ja, det skall hon, det skall hon ! Eller
hoppas jag måhända ännu och kan därför vara så lugn?
Nej, jag vet det alldeles bestämdt. Tänk, att doktorn
trodde, att jag var hennes bror! Om jag skulle svarat
honom; Nej, jag är hennes älskare . . . Jag är hennes
sörjande Celadon . . .
— Gud i himmelen, utropade han plötsligt, sprang
upp och rusade fram och tillbaka i rummet . . . Jag har
öppnat för honom! Sorgen är här! Anna, Anna, min ljufva,
min enda, min älskade Anna! . . . Och jag fär icke vara
hos dig! Framförallt icke jag, jag, den ende, som tillhör
dig . . . Måhända hon icke alls är medvetslös! Hvad veta
vi egentligen om den saken! Och hon längtar efter mig,
— och jag kan icke — får icke komma till henne. Det
kan ju hända, att hon i sista ögonblicket, då hon frigjort
sig från alla jordiska hänsyn, talar om allt och hviskar:
Kalla hit honom — jag vill se honom ännu en gång . . .
Men hvad skall han göra? . . .
Efter en stund såg han hela tilldragelsen för sina ögon.
Han ser sig själf springa upp för trappan, mannen
mottager honom, för honom själf till den döendes bädd, hon
småler mot honom med bristande ögon, — han böjer sig
öfver henne, hon omfamnar honom, och då han reser sig
drar hon sitt sista andetag . . . Och så träder hennes man
fram och säger till honom: Gå nu, min herre, vi skola
inom kort vidare talas vid . . . Men det vore ju härligt,
det allra härligaste; att få se henne ännu en gång, att
känna, att han verkligen var älskad! — Han måste se
henne ännu en gång, på något vis . . . ja, han kunde,
vid Gud, icke låta henne dö utan att ha sett henne ännu
en gång. Det vore alltför förskräckligt! Han hade icke
riktigt tänkt sig in i det ännu. Ja, men hvad skulle han
göra? — Det var snart midnatti Under hvilken
förevändning kunde jag nu gå dit upp? frågade han sig själf. Be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
