Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett afsked, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höfver jag då en förevändning ... nu, då döden , . . Men
till och med om hon ... dör — har jag rättighet att
förråda hennes hemlighet, att besudla hennes minne inför
hennes man, hennes familj––––? Men . . . jag kunde låtsas
vara vansinnig. Ja, jag kan ju förställa mig sä skickligt . . .
min Gud — hvad är detta för ett komediantinfall! . . . Tänk,
om jag spelade min roll väl och genast blefve inspärrad
på dårhuset för hela mitt lif. . . Eller om hon blef frisk
och själf förklarade mig vara en galning, som hon aldrig
känt, aldrig sett! ... O — mitt hufvud, mitt hufvud! —
Han kastade sig på sängen. Nu märkte han, att det var
natt, och att tystnad herskade rundt omkring. — Nu, sade
han, skall jag fundera i ro. Jag vill se henne en gång
till . . . ja, hur som helst . . . det ar säkert.
Och åter hvirflade hans tankar: i hundrade
förklädnader såg han sig gå uppför trappan till hennes bostad:
såsom professorns assistent, som betjänt, som föreståndare
för en begrafningsbyrå, som tiggare; slutligen såg han sig
till och med som liksvepare sitta bredvid den döda, som
han icke fick låtsas känna, och svepa henne i det hvita
tyget och lägga henne i kistan . . .
Han vaknade i daggryningen. Fönstret hade stått
öppet, och ehuru han lagt sig fullt klädd på sängen,
skakade han af köld; det hade börjat att regna, och blåsten
stänkte några droppar in i rummet.
— Nu är hösten kommen, tänkte Albert . . . Sedan
reste han sig upp och såg på sitt ur. — Har jag verkligen
sofvit i fem timmar — under tiden kan . . . mycket ha
inträffat. — Han ryste. — Så besynnerligt, att jag nu så väl
vet, hvad jag skall göra. Jag går genast dit, ända till
tamburdörren, med uppslagen krage, och . . . frågar . . . själf . . .
Han hällde i ett glas konjak, som han genast drack ur.
Sedan gick han till fönstret. Usch, så gatorna se ut. Det
är också mycket tidigt . . . Det är bara sådana människor
ute, som redan klockan sju ha något att göra.––––-Ja i
dag är jag också en människa, som redan klockan sju har
något att göra. — — »Mycket illa», sade doktorn i går . . .
Men däraf dör man icke . . . Och likväl hade jag i går
oafbrutet det intrycket, att hon redan . . . men vi skola
val gå nu, vi skola väl gå . . . Han satte på sig
öfver-rocken, tog ett paraply och gick ut i tamburen. Hans
betjänt fick en förvånad min. Jag kommer snart igen, sade
han och gick.
Han tog korta, långsamma steg; det föll sig verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
