Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Vaka, poem af Ove
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
754
üaka.
Genom rullgardinens brutna mönster dansar tunn
och blek
gryningsljusets matta strimma som en kärmind sagas
lek.
Tyst jag skjuter lampan undan, lutar hufvudet och
ser,
hur det röda skimret genom diset bräcker mer och
mer.
Och min själ blir åter full af gamla minnens fröjd
och ve,
och det är som såge genom tårar jag emot mig le
all min lefnads stumma saknad, all min tysta
längtans glöd,
allt mitt starka hopp och all den lust som otämd
brann och sjöd.
Brusa hör jag genom gömda schakter minnets svala
flod,
medan dämpadt ljusrödt ute lyser gryningsstrimmans
blod.
Färger skymta mjukt i dallring bakom ögats slutna
lock,
Tysta glida kring mig vakans stumma bilder flock
vid flock.
Och jag ser den ljusa slätten med dess tysta gamla
hus,
ser den slumra vid och hvit i månskensnattens
skygga ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
