Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 11—12
- Vaka, poem af Ove
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/33
.... slättens stora, stumma natt med sabbatsfröjd
och sabbatsro,
ljum och ljus med doft och dröm, när vårens sådd
och äring gro.
*
Åter vandrar jag den gamla vägen framåt i alléen,
där igenom hvalfvets brutna skuggor hvitt slår
månens sken,
där kastanjens ljusa blommor lysa mellan åldrig alm
och där lönnens skära hängen glimma gult som
logens halm.
Hembygdstoner hör jag susa öfver vången lent och
mjukt
likt en mor som vyssar tyst till sömns sitt barn som
ligger sjukt,
svall af långa dyningar, som genom rågen sakta gå,
ser jag glida fjärran hän mot horisonten tunn och blå.
Och jag andas rusad ljummig doft af safve, sälg och
vår,
när i lena slag emellan hvita stammar vinden går.
Långsamt skrider högtidsfull jag genom gamla
lönn-alléen,
där som barn jag lekt och där jag känner hvarje
vägens sten.
Rop och sorl och tunga vagnars dofva slammer, larm
och skräll
trängde plötsligt in. En spårvagnsringning, skarp,
brutal och gäll,
skar sig genom rummet. Bak gardinen dagens
hvassa ljus.
Upp jag spratt. I lampan veken brann ännu med
sakta sus.
Ove.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:09:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordrevy/1898/0763.html
