Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Intermezzo, öfvers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
768
Hon knäpte tillsammans händerna i nacken och
böjande hufvudet tillbaka blickade hon tankfullt upp. i det
gröna hvalfvet, som bildades af palmernas breda blad
öfver hennes ’hufvud.
“Och jag?“ Det lät nästan gäckande och ett fint
ironiskt, leende spelade kring hennes läppar. “Jag tror
ni blir sentimental, men min bäste herr Werden det
duger ej nu för tiden. Vill ni blifva ansedd som en
världsman ’utan tadel’ så tala aldrig om lycka — tidens
lösen är ju: det finnes ingen lycka. Och ni, ni är ju
en världsman, icke sant?“
Därinne hade en sprittande polka spelats upp, och
i dörröppningen till orangeriet visade sig en herre. Vid
de första tonerna hade hon rest sig och nu började hon
långsamt afdraga vänstra handens handske -—det låg
något nervöst och oroligt i de smala fingrarnas rörelse
och det såg nästan ut som om de darrat. Plötsligt lade
hon handen på hans arm, en mjuk hvit kvinnohand,
från hvars smala ringfinger tvänne breda guldringar
blänkte honom till mötes; de liksom bländade honom
med sin glans, så att han för ett ögonblick var tvungen
att sluta till ögonen.
“Farväl, herr Werden, och tack för godt sällskap.“
Hon böjde sig öfver honom och for första gången
träffade honom en full blick ur de stora onaturligt vidgade
ögonen. “Jag måste nu gå. Jag har lofvat dansa denna
polka med — min man!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
