Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Intermezzo, öfvers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden gått långsamt och enformigt där borta i W. —
så dog hennes far och sedan —
“Fröken Marianne! Det var en lycklig tid!“
Hon spratt till; det var liksom ett eko af hennes
egna tankar.
“En mycket lycklig tid!“ upprepade han och böjde
sig fram emot henne — så långt att hans mörka
mustascher nästan snuddade vid hennes kind. Hon låg
alldeles s-tilla med ögonlocken envist sänkta, så att han
ej kunde se uttrycket i hennes blick, men det tycktes
honom som om för ett ögonblick ett rosigt skimmer
flög öfver hennes bleka kinder — eller var det kanske
blott reflexen från den kulörta lyktan? Det var
alldeles tyst därinne; blott plaskandet af den lilla
springbrunnen ljöd söfvande bort till dem och det såg nästan
ut som om hon sof — den unga. kvinnan med de slutna
ögonen och det underbart skimrande håret. Men
förtrollningen varade blott några sekunder. Det var hon,
som bröt den! Med en häftig afvärjande åtbörd sträckte
hon ut båda händerna som för att skjuta honom ifrån
sig, och ett bittert leende flög öfver hennes läppar.
“Det som var är vida skildt från det som är.“
Han såg undrande på henne. Hvad kunde hon
mena? Han förstod sig ej riktigt på henne — dessa
fem år hade förvandlat den unga lefnadsglada flickan
till en apatisk gåtfull kvinna, men — märkvärdigt —
just detta likgiltiga lugn tilltalade honom nästan mer än
den forna lifligheten. Han började kanna sig mer
intresserad än någonsin af henne.
“Men försvunna lyckliga tider kunna återupplifvas?“
Hans stämma ljöd mjuk och dämpad, så olik
hennes nyss.
Hon tycktes ej förstå honom genast — sträckande
ut handen efter en ormbunke, började hon långsamt
af-plocka bladen och strö dem öfver sin hvita klädning.
“Kan hvad som är dödt någonsin väckas till lif?“
Hon talade lågt och tydligt med tonvikt på hvarje ord,
och hade hon kastat en blick på hans ensikte, skulle
hon sett hur märkbart han bleknade.
“Ni kallar dessa tider lyckliga! Ja, kanske voro de
det äfven — ni var ung och hade ännu icke pröfvat på
lifvet, det. låg framför er som en stor färgrik trädgård
med sol i alla vrår — och jag — “ Hon afbröt sig.
“Och ni?“ Hans mörka ögon sågo ifrigt väntande
bort till henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
