Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Vaggan, af Francisque Sarcey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
drömmer om ett stilla hem, där mannen ocli kvinnan
endast genom och hos barnet finna lyckan. Jag tror
icke att dessa teorier ännu hunnit sprida sig till
provinserna, men de hafva förgiftat en stor del af den
parisiska societeten, och det kan icke skada att visa hur
falska och osunda de äro. M. C. P., M. H. och många
andra utgå ifrån den punkten, att mannen och kvinnan
hafva intet annat mål att söka i äktenskapet än lyckan,
och denna anse de blott existera i de njutningar hvilka
uppstå genom en af kärleken ingången förening. Det
finns likväl i äktenskapet ett annat element, hvilket det
vore klokt att taga i betraktande och hvilket intar en
långt ifrån obetydlig plats i lifvet, nämligen plikten.
Tvenne varelser, hvilka förena sig med hvarandra i
afsikt att lefva hela lifvet tillsammans, ingå helt säkert
denna förening med tanke att finna lyckan i och genom
hvarandra.
“Min måg“, säger svärmodern snyftande, “ni vill
väl göra min dotter lycklig ?“
“Mitt kära barn“, säger hans mor till sin blifvande
sonhustru, “jag är öfvertygad om att med dig blir min
son den lyckligaste bland män.“
“Ack ja!“ svarar mannen. “Ack ja!“ suckar den
unga nygifta.
Begge menade helt säkert uppriktigt. Dessa
förmaningar motsvara utan tvifvel deras innersta önskningar
och ljufvaste förhoppningar. De räkna på att blifva
lyckliga och de hoppas att blifva det, men gifta de sig
icke äfven för något annat. Gudskelof, många göra det!
De påstå sig vilja bilda ett hem och grundlägga en
familj, och barnets födelse är liksom giftermålets
fullbordande; och särdeles lyckligt är det, då föräldrarne
känna om äfven svagt att deras lycka icke är fullkomlig,
förrän barnet kommit till världen och sätter inseglet på
deras förening. Jag medger att barn ofta äro till stort
besvär och att man ibland önskar dem dit pepparn
växer, men de utgöra dock på samma gång moderns
vackraste leksak och faderns största stolthet. Kan det
finnas något nöje i världen att jämföra med det att
se glädjen stråla ur barnets skälmaktigt oskyldiga ögon,
eller att lyssna till dess jollrande vid familjemåltiden?
Naturen, som väl förutsåg att barnen skulle blifva en
tung börda, har sökt underlätta denna genom att låta
föräldrarnes glädje blifva alff större och djupare i samma
mån som barnen växa upp. Men man måste förstå att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
