Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Det Uppsala som gått, grupper och individer från 70- och och 80-talen, af Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
det ha gått för de flesta, ty när majsolen log som
härligast, då hördes åter de djupa basarna x)ch de
klangfulla tenorerna — de få kvarvarande från Arpis
triumftåg till Paris 1866 — och då rullade ånyo
kägelkloten på Rullan, Hofvet och Hagalund med en schwung
och en fart, som endast stora Bralle, Barken och Janne
B. och deras gelikar i de med verkliga, trofasta gamla
öfverliggare mest gynnade nationerna kunde aftvinga
mazurbjörken.
Och så när studentmötet kom med sin ingalunda
djupa men mäktigt svallande efterdyning från
skandinavismens jubeldagar, när Frithiof Holmgrens
kraftfulla stämma från Upsala högar hördes mana till
mannamod och krigiska idrotter, när nordens
studentskaror under ändlöst jubel togo kännedom om
Dannemoras järnrikedom, Söderforss’ välförsedda
smörgåsbord, Laxöns llödande rödvins- och ölkällor
eller, under de båda “Laxarnas" anförande, gjorde
strandhugg vid Skokloster och ångade Mälaren utför,
då stod 70-talets studentglädje på sin höjdpunkt.
Någon djupare grund hade väl näppeligen ej
denna hänförelse. Den var måhända blott en af dessa
plötsliga och smittosamma impulser, som så lätt gripa
ungdomens sinnen; men det är ej häller osannolikt,
att den dålida studentgenerationen var mottagligare
för känslo in tryck än de efterkommande. Den nya
tiden med sina ökade både tillgångar och kraf på
såväl materiella som andliga njutningar och
nervspänningar hade ännu i blott ringare grad gjort sina
känningar märkbara i Upsala, Redan
samfärdsel-medlen med den öfriga världen tillstadde trots sin
fortgående utveckling allt fortfarande den isolering,
som mest af allt låter universitetsstäder behålla sin
säregna prägel. Järnvägarnas omdanande makt hade
väl redan och på mångfaldigt sätt gjort sig gällande
äfven här, men ännu var trafiken med Stockholm
obetydlig i jämförelse med den nutida, och norrut
sträckte sig järnvägsförbindelserna ej längre än till
Hefle och Sala, bådadera orter, som hvarken då
eller nu uppträdde med anspråk att exportera något
andligt utsäde. När ångbåtarna för första gången
under året bröto sig fram genom de på Föret samlade
Svartbäcksgubbarne och svängde om i bassängen vid
Flustret, var det sålunda mången Uppsalabo, som i
fullkomlig glömska af järnvägen hälsade dem
väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
