Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. I—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Men om nu alla resonnerade sådär—! Hvarför
skall just jag bli en martyr? Emedan Gud uppväckt
inom mig en röst, som manar mig till strid och
emedan han gifvit mig kraft därtill. Jag kan strida och
lida för en ädel sak och jag vill inte svika Guds
förtroende, hvilken gifvit mig denna styrka för ett
bestämdt ändamål.“
Da han nu blickade tillbaka på den förflutna
tiden, insåg han att han icke kunnat handla
annorlunda, oaktadt han nu i stället för den gamle
guds-rösten i sitt hjärta i sin själ satte den
hegelianska uppfattningen af idén, som försökte att realisera
sig själf genom honom, Shakespeares “världens
profetiska ande drömmande om kommande ting“. Guds
vilja var äfven Tidsandens och hvad som var sanning
för tidsåldern var hvad dess store män kunnat bevisa
för den med förnuftets och historiens tillhjälp.
Världen hade haft nog af blott dityrambiska profeter,
nu tillkom det den moderna profeten att med sin eld
glödga logikens och vetandets kanonkulor. Han måste
vara en tänkare bland profeter och en profet bland
tänkare. Dem han icke kunde inspirera genom
känslan måste ledas med förståndet. Där fick icke finnas
en enda svag länk i hans fast sammanfogade
tankekedja. Hvem kunde betvifla att hvad som Tidsanden
verkade för bland den tyska nationen — det utvalda
folket i den eviga planen för universum för detta
nya steg i mänsklighetens utveckling — var
grundandet af ett sannt rättvisans rike, ett frihetens och
jämlikhetens rike, en stat, hvilken skulle stå som ett
föredöme för rättvisa på jorden för allas materiella och
andliga sällhet.
Men hans fader hade icke beklagat sig utan
orsak. Hvarför skulle just han blifvit korad till den
man — den martyr — genom hvilken idén sökte
realisera sig själf? Det var ett ohyggligt öde att vara
Moses, att vara Prometeus. Ulan tvifvel kunde den
bild han såg af sig själf i sina vänners ansikten och
i grefvinnan Hatzfeldts kärleksfulla ögon — denna
strålande underbara ungdom, lika begåfvad med snille
som skönhet — tyckas ganska afundsvärd, och likväl
kyldes hans hjärta i stället för värmdes af denna
ensamma storhet. Och ungdomen höll på att försvinna
— ja, var nästan redan försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
