Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. I—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom var fördomar mot honom hvart lian kom, ett
skrik på jude-demagogen, ett hinder i hans stora strid
för mänskligheten. Och likväl var det ganska eget,
att hans vänner och välgörare hade alla varit judar,
Heine och Börne i hans ungdom och nu Karl Marx.
Var det kanske deras kännedom om den stora
ghetto-tragedien, som hade skärpt deras blickar för allt rätt?
Nåväl, den mänskliga orättvisan nalkades
äntligen sitt slut. Himmelens rike på jorden började
förebåda sin ankomst genom tecken och förebud.
Framtidens religion började bräcka — folkets religion.
“O, fader, fader!“ utropade han, “om du blott lefvat
för att se min triumf.“
V.
Det knackade på dörren. På Lassalles uppmaning
inträdde betjänten, men i stället för att, som Lassalle
väntat, anmäla grefvinnan Halzfeldt, räckte han sin
herre ett bref. Lassalles ansikte förändrade uttryck
och han glömde grefvinnan, då hans blickar föllo på
Sophie Solntzews eleganta handstil. Hvilka minnen
återuppväckte den icke i hans själ — minnen från
den första djupa passion han känt i sitt lif. Hur
hade han icke alldeles blifvit bragt ur fattningen
genom att icke längre finna sig vara den
oöfvervinne-lige segraren, van att kasta smulor af kärlek åt
stackars förskrämda kvinnor. Och så hade han frågat
den ryska flickan, om hon ville dela hans strider och
hans triumfer. Att han skulle gifta sig med henne,
hade varit lika fjärran från hans tankar som att hon
skulle gifva honom afslag. Hvilka härliga samtal
hade de icke haft med hvarandra just i detta rum,
då hon passerade genom Berlin med sin sjuklige
fäder, och hur gränslöst hade han icke lidit, clå hon
dröjde att besluta sig, och hur förlamad blef han icke,
då domen slutligen föll. Nej, icke förlamad, han
måste erkänna för sig själf, att slaget hade verkat
snarare som ett slags stimuleringsmedel. Det var för
att finna en afledare för sin smärta — en frestelse,
som han undsluppit mot sin vilja — som han första
gången kastade sig in på politiken.
Denna händelse hade väckt honom till eftertanke,
alldeles så som en sjukdom eller en svar förlust skulle
hafva gjort. Den hade visat honom hur kort lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
