Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En döende furstefamilj, af Paul Meijer-Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Lucien då skyndade till hans sida, erkände fait accompli
■och sökte att genom kejsardömets räddande rädda
Frankrike från utländska härar och inländska reaktionärer . . .
Luciens “lön“ blef, att kejsaren förlänade honom
den arfrätt till kejsartronen och den titel af “fransk
prins“ med predikatet kejserlig höghet, som dittills
förvägrats honom. Vi veta, att arfsrätten dränktes i
blodströmmarna vid Waterloo. Lucien, som redan året
förut själf “gjort sig“ till furste genom att inköpa de
påfliga furstedömena Canino och Musignano, ansåg sig
•emellertid hädanefter såsom tillhörande det detroniserade
kejsarhuset och anlade liksom dess öfriga medlemmar
incognito-titel; Luciens titel blef “grefve af Casali“.
Emellertid hade upphöjelsehandlingen från de 100
da-garne aldrig blifvit i fullt gällande form legaliserad,
hvadan Napoléon III vid kejsardömets återupprättande,
alldenstund han ej önskade införlifva med kejsarhuset
alla Luciens italienska mågar och svärdöttrar, nekade att
erkänna besagda upphöjelse, utan blott tillerkände
Luciens gren titeln “prins (prinsessa) af franske kejsarens
familj “ samt predikatet “höghet“, utan arfsrätt till
tronen.
Då var Lucien redan död (sedan 1840) och hans
stolta, oböjliga, karaktärsfasta enka öfverlefde ej länge
denna missräkning; hon afled 1856.
Med sin första, tidigt aflidna hustru — som rycktes
bort innan familjen kallades upp på den vanskliga
storhetens tinnar — henne som t. o. m. Napoléon erkände
vara “en engel som ej passade för människor, minst för
en Bonaparte“, — med denna stackars veka, blida
Christine Boyer hade Lucièn haft fyra barn, af hvilka två
dogo späda. De öfverlefvande voro Charlotte, född 1795,
och Christine, född 1798 och i dopet äfven uppkallad
“Egypte“ efter det sagoland, där onkelns stjärna just
det året höll på att gå upp. Af dessa båda brorsdöttrar
fog Napoléon (barnen af Luciens senare äktenskap ville
han naturligtvis ej alls veta af) till sig den äldsta,
Charlotte, för att medels hennes hand binda vid sig och sin
“dynasti“ någon af Europas furstar. Bland andra var
Karl August, Sveriges kortvarige tronföljare, på tal.
Men Charlotte Bonaparte hade för mycket af faderns
gry i sig; hon hade en stark åder af humor och satir,
och all den kejserliga härligheten kom henne blott att
le försmädliga löjen. Ej ens den barska farmodern, gu’
’bevar’s “Madame Mère“, kunde hålla henne på mattan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
