Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En döende furstefamilj, af Paul Meijer-Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
nom såsom Pios efterträdare beklädd med den påfliga
tiaran. En stolt dröm — men som föreföll’ som ett
gyckel för alla dem, som kände furst Luciens “
besynnerligheter “, hvilka slutligen utvecklades till verklig
folkskygghet. Särskildt var han qvinnohatare — i stor
olikhet med sin kusin prins “Pion-Plon“ (Jérömes son
och far till det nuv. “pretendentparet“)> hvilken också
plägade begagna hvarje tillfälle att skämta med den
stackars prelaten, som blef halft vettskrämd i sin frivole
kusins sällskap. Kardinal Lucien fick öfverlefva både
kejsardöme, kejsare och påfve, — men då Pio Nono
1874 skildes hädan, stod huset Bonapartes stjärna ej
längre i zenith och ingen tänkte längre på tiaran för
den folkskygge fursten af Canino. Är 1895 kallades
han ändtligen hädan från denua värld, i hvilken han
haft så litet att skaffa — särskildt som bärare af sitt
världshistoriska namn.
Ättens hufvudman vardt efter honom den siste af
den lärde furstens af Canino tre söner — just samme
prins, som i förliden vecka skildes hädan i villa Paolina
utanför Porta Pia i Roma, hvilken villa på sin tid
skänkts till Lucien af Napoléon 1. Prins Napoléon var
född 1839; då han vid 14 års ålder kom till kusinens
nyinrättade hof i Tuilerierna, hade man där redan förut
en ’prins Napoléon’, hvadan prinsen af Canino alltsedan
plägade kallas med ett annat af sina dopnamn, Charles.
Han gick ett slags mellanväg mellen sina båda
nyssnämnda äldre bröder, i det han hvarken var en
lebens-bruder’ som den äldste eller en eremit som den yngre.
Men han var lugn och flegmatisk, välvillig mot allt och
alla, om än kanske litet bekväm af sig. För kusinen till
’Fransmännens kejsare’ var det ej svårt att få en brud
Och t. o. m. en förnäm sådan; redan 1859 — just då
jublet öfver Magenta och Solferino var som vildast
-äktade den ännu blott 20-årige prinsen den 17-åriga
furstinnan Christine Ruspoli, hvilkens mormor var
sondotter af August III af Polen-Sachsen, medan hennes
morbror var förmäld inom huset Savoyen. Prinsen och
prinsessan Charles Bonaparte trifdes emellertid ej
särdeles väl vid Frankrikes kejsarhof; prinsessan är af en
jämn och lugn natur, som mest kännt sig dragen till
ett lugnt familjelif. Så blef det dem beskärdt att visa
världen det sällsynta exemplet på ett lyckligt äktenskap
inom familjen Bonaparte . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
