Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
förändrade den till den grad, att de kunde trotsa den
periodiskt återkommande polarkölden i Europa, norra
Asien och Nord-Amerika. Då uppstod det rödulliga
mammutdjuret, den pälsbärande noshörningen,
grottlejo-net, myskdjuret, renen; det var den så kallade diluviala
djurvärlden. Äfven med den kom människan i nära
beröring, den människa, om hvilken de säkraste spår säga
oss, att hon lefvat vid gränsen af is-periodens gletscher,
och som kanske har svårigheterna under denna isperiod
direkt att tacka för de första af kulturens uppfinningar,
såsom t. ex. artificiellt frambringande af elden. Hvar
finnes i dag denna diluviala djurvärld? Att människan
har ätit upp den, skulle låta som ett rått uttalande.
Men med all säkerhet har hon uttalat det sista och
afgö-rande ordet vid dess utrotande. Det är också möjligt,
att mammutdjuret utvandrat och till sist i Asien dukat
under för de klimatiska förhållandena. Men i
Tyskland kunna vi ännu här och hvar med siffror
bestyrka, när de sista bisonoxarne, de sista uroxarne och
de sista vilda hästarne försvunno, infångade eller skjutna
af människan; i Nord-Amerika funnos de sista
bisonoxarne. 1 vårt sekels dagliga tidningar läsa vi då och
då om de sista hotade bäfverkoloniernas öde, om det
sista lodjuret inom något jaktområde, om den siste
älgstammen. Liksom den under och efter isperioden
uppkomna steppen för längesedan försvunnit, så har också
den inemot vår tid ännu här och där bibehållna
urskogen (som Plinius och Tacitus hafva beskrifvit) utplånats:
ingen skyddslag kunde längre inverka på bebyggarne,
hvilkas hus ramlade ned öfver dem. Jag nämnde nyss
de vilda hästarne. Jag kunde hafva tillagt vargarne.
Ty i själfva verket har människan icke alltid varit
endast en oklok utrotare. Hon har i många fall gjort ett
ädlare bruk af sin härskareallmakt öfver djurvärlden, i
det att hon så att säga förmänskligat djuret och sedan
till och med med omsorg bibehållit och skyhögt lyftat det
öfver all täflan med den fria naturen i en rå tillvaro.
Hon har tämt och uppfostrat den kringirrande vilda
hästen (Nibelungen-sagans “grimmen Schelch“ d. v. s.
be-skällare, vildhingst) till “springare“, vargen, som
rofly-sten sällade sig till jägaren under de förhistoriska
kök-kenmöddringarnes period, till “hund“. Den svarte
uroxen har sannolikt fredligt totalt öfvergått i våra oxar.
I dylika fall ser det ut, som om en i öfrigt föråldrad
och sig själf öfverletvad djurvärld, räddad tillika med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
