Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
spår af, att människan jagat och uppätit individer af
Megatherium- och Glyptodon-arterna, så är det ju icke
omöjligt, att människan (i förhistoriska tider) också varit
desses bödel. Hur som hälst gick det icke så lätt för
sig på de andra ställena. I mer än två årtusenden
stod den afrikanska och indiska tertiär-djurvärlden med
sina elefanter, noshörningar och flodhästar, sina stora
rofdjur, sina giraffer, antiloper och bufflar och sina
väldiga människolika apor, såsom gorillan och
orang-utan-gen, för kulturmänniskan såsom ett dämoniskt spöke, en
sagovärld, en sinnesbild af en “vild djurväld“, som
behärskade landet och hotade de inkräktande människorna.
Men redan kartagerne förstodo att tämja elefanten och
använda honom som fogligt krigsmateriel. Den
järnhårda romaren uppvisade hela tertiära menagerier på sina
arenor. Och då expresstudsaren blef uppfunnen, hade
också sista timmen slagit för detta stycke af ur- och
stamvärlden. I våra dagar äro vi i verkligheten icke långt
därifrån. Afrika, det ofantliga Afrika, om hvars sagolika
däggdjursflockar de första kulturpioniererna icke kunde
berätta nog, ödelägges år från år alltmer och mer. Om
hundra år finnes det icke längre någon noshörningsjägare.
Redan sjunga djuruppköparne, som likväl blott skola
tillfredsställa våra få zoologiska trädgårdars behof, en
sorglig visa om försvinnandet af de egentliga
praktexemplaren. Om hundra år skall det svårligen finnas en
orang-utang kvar på den alltigenom koloniserade Borneo, intet
hjortsvin längre på Celebes. Jättesköldpaddorna på
Maskarenerna, ehuru kräldjur likväl typiska tertiär-djur,
äro redan nu utrotade så när som på ett par individer.
Det är, som om under det sista hundra åren en sten
öfverallt kommit i rullning, hvilken länge varit på
vippen att falla. Inga senkomna jaktlager lära väl numera
hjälpa mycket i dessa trakter: den tertiära
jätte-djurvärlden störtar efter den sekundära och “kulturen“
uppträder äfven här som en själfverkande makt, som helt
enkelt verkställer en historisk dom.
Men människan har haft att göra med ännu en
tredje djurvärld. Den stora, af människan oberoende
faktor, som en gång vid slutet af tertiär-perioden
kastade ut de flesta tertiära däggdjur från den nordliga
kontinenten, var isen. Mellan tertiär-perioden och den
tidigaste “historiska traditionen44 ungefär då sagan om
syndafloden spirar upp i skriften, står den stora
isperioden. Men den kastade icke ut alla tertiärdjur. Somliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
