Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
önskan att med sin från höjden komna genius vilja
för-herrliga hvad höjden tillhör. Detta har också grundligt
impregnerat bägge dessa arbeten. Totalt saknar man här
uttrycken af den fromt hängifna tro, det innerliga
Guds-öfverlåtande, som så intensivt genomsyrar Sebastian
Bachs religiösa tonverk, hans mässor, oratorier, motetter
o. s. v. Därför synes oss icke heller Beethoven som
religionskomponist kunna sammanställas med denne Bach,
ja ej ens med Händel, hos hvilken det yttre sinliga
elementet dock gör sig mer gällande. Händel tycks dock
vara don som Beethoven tagit till närmaste förebild för
sina religiösa arbeten, men hvilken han ingalunda
uppnått, hvarken i sublim enkelhet, i rörande troskyldighet,
ja ej ens i spontant och okonstladt verkande yttre pomp.
Beethovens unika förmåga att göra musik för
musikens egen skull tog vid hans andliga alstring alldeles
öfverhanden öfver alla ändra, ämnet mer tillgifna,
ka-raktersbelysande synpunkter. Redan i C:dur-mässan
träder detta skarpt i ögonen. Man instämmer här. i
Wilhelm Baucks ord: “Man tror sig se en Zeus-gestalt
O o
instängd i ett katolskt kapell; det gamla trotset har
svårt att förvandla sig i devotion och ruelse, andakten
klingar ej rätt ortodoxt, är ej utan en viss skeptisk klang
och till sist spränger giganten fängelset och försvinner
under väldigt tordön“. Tillämpadt äfven på Messan
n:r 2, äger detta uttalande dubbel giltighet. Det är som
om alla fönster i den rökelsefylda katolska domen
öppnats af vinden, stormen rusar derin och ruskar
helgonbilderna, prelatkaftanerna och ställer till sjögång inom
vigvattensbunkarne, en fläkt af den gamle Pan
genom-brusar det qvalnuga instängda rummet med frisksusande
ångor från den stora, öppna världen, från en religion
utan band och stängsel, från skönhetens gudadyrkan med
all dess glans af gröna ängar, blå sjöar, doftande
blomster, susande skogar, väldiga katarakter, ett som i
urvärlden naivt, gladt och lyckodignande folk.
Hvad detta är — icke är det “solemnis“. Och den
gode Beethoven, som presenterade denna mässa såsom
lyckodagsgåfva åt en vän, nyss blifven skarlakansröd
kardinal.
Religion å part — en kostlig början när det gäller
en katolsk mässa — måste man emellertid kraftigt
glädja sig åt allt det geni, som ur ren musiksynpunkt,
strålar en till mötes ur detta märkliga verk. En kör
sådan som denna Messas Credo hör ju rent af till
musi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
