Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
tänker någon, visst icke, slikt hände i de gamla triviala
operorna, häf måste han bli ursinnig. Han blir det och
slår till fru Linden. Men hon slår igen och det så
för-båldt att hr Forssell genast hastigt aflider. Det är
Tir-fing som fru Linden svänger så där oförsigtigt mot hr
Forssell, som hon till allas häpnad ändock gränslöst
älskar. Nu talar hon om att hon är dame, hvilket hon i
all rimlighets namn bort göra, medan hr F. var i lifvet,
helst som hon visste sin kärlek besvarad. Bah, slikt
hände i den gamla urmodiga operan, i Fidelio t. ex.
Här måste allt vara nytt och originelt. Hade hon
tillstått allt för hr Forssell, hade han blifvit förtjust och
gift sig med henne, fru Lindberg hade väl — om ock
med tårar — fått finna sig i att fästmannen blef
svägerska, kungarne hade blifvit marskalkar och allt slutat
under stor gamman.
Ty då, då hade det ju blifvit komisk opera. Och
nu är operan icke komisk — tror författarinnan.
Stort väsen uppstår nu kring fru Linden, som
genast blixtsnabbt ångrar sig och störtar ned öfver hr
Forssell, som ligger lik nere vid rampen allrammst en
kvart med fru Linden tvärs öfver sig i 10 minuter och
fru Lindberg i 5. (Den modeste läsaren ombedes
innerligt att icke misstycka, detta är blott ett naket referat
öfver fru Scholander-Bobergs pikanta arrangementer.
Alla koristerna vilja nu slå ihjäl fru Linden der hon
ligger, men hr Stenhammar vill komponera litet till,
derför måste fru Lindberg uppträda som Elisabeth i
Tannhäuser, finale II: “Från honom bort etc. Lyckas.
När fru Linden det hör, afstår hon sin plats hos hr
Forssell åt fru Lindberg, som genast kastar sig ned
öfver den arme, storgråtande hon också, förstås •— och
kilar sin väg.
Dock blott för att monologisera och själfmörda sig,
hvilket bägge delarne grundligen sker i sista eviga akten,
mest upptagen af orkesterfantasier, under det åskådaren
tillåtes sitta och titta på ett lite fult kullrigt
snölandskap. Till slut efter ett oändligt småpratande med sig
själf går fru Linden uppför en ganska bekväm trappa
upp på sin faders grafhög och sticker ihjäl sig. Nu
lider klockan mot 12 och det är slut, tror man. Visst
icke, orkestern har ännu mycket att lamentera om,
hvar-under åskådarne regaleras med ett mycket litet
fyrverkeri på scenen, egentligen bara Tirfing, som af obekant
anledning ger sig till att spöka öfver högtopparne. Och
Nordisk Revy. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
