Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Stifellio, Aroldo, Röfvarne, Macbeth och hvad allt de
heta hafva alla obevekligt sjunkit i Lethes ström.
Detta till trots af synnerligen framstående tolkar,
såsom den afgudade italienska tenoren Fraschini
(Stifellio) samt Jenny Lind och Luigi Lablache — Amalia
och Grefve Moor i Röfvarne. En stor ljusning för il
povcro maestro inträdde med 50:talet och den nyss
om-talta treväpplingen. Dessa operor förde Verdis namn
världen rundt och äro som bekant alltjämnt
repertoir-operor öfverallt, ej minst i Wagners hemland. Dock detta
så lyckligt började närmande mot den stora operans stil
— mest märkbar i Trovatore, minst i Traviata — slog
i sin fortsättning på 50 och 60:talen icke så väl ut som
man kunnat förmoda. Efter att Trovatore, blifven Le
Trouvère, haft en ofantlig om ock ej allmän framgång
på Grand Opéra de Paris, fick Verdi beställning på en
stor opera med text af Scribe, men trots alla
kompositörens ansträngningar att ännu mer likna Meyerbeer,
Halévy och de öfriga den stora operans målsmän ville
operan ingen beståndande lycka göra. Det var “Les
rèpres. siciliennes“ (i den italienska versionen Giovanna
di Gusman), ur hvilken för svensk publik torde vara
mest känd 5:te aktens pikanta koloraturaria, sjungen af
Ida Basilier m. fl., samt den stora effektfulla basarian,
alla basisters bataljnummer: “Et toi Palerme, o beauté,
quon outrage. *
Detta var 1855. Året därpå fick Verdi under
karnevalen i Venezia uppförd operan “Simone Boccanegra“,
som är intressant så till vida att komponisten här för
första gångan närmar sig den tyska musiksmaken, den
då allra nyaste med Wagner i spetsen. Det halft
reci-terande halft cantabla manèret som i Tannhäuser och
Lohengrin är här öfvervägande, om ock här öch där
af brutet af mer konsertanta nummer, däraf en mansduo
öfverlefde hela operan, som hade svårt att taga sig fram
på grund af sin mer än vanligt omöjliga libretto. Af
ungefär samma natur är Verdis alstring på 60:talet, t. ex.
La Forza del Destino och Don Carlos, hvilken senare
stora opera 1867 uppfördes på Pariseroperan, men trots
ett delvis utmärkt utförande — med Faure som Posa
* Här kan ju för fullständigheten nämnas att Verdi redan 1847
debuterat på Grand Opera med op. Jerusalem, som dock endast är
ett med några nummer tillökt arrangement af en tidigare opera I
Lombardi Milano 1843.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
