Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
innegestalten det uttrycksfulla, för svenska ögon ibland
kanske något tyska spelet med förträfflig mimik, plastik
och grimering, den prunkande stålblanka stora stämman
— lifvet i allt, stilen öfver det hela, den Wagnerska
anden. För vår del sätta vi vår svenska sångerska vid
sidan af Tysklands förnämsta i denna roll, Rosa Sucher,
Materna, Brandt. Och vida utöfver alla de öfriga
Or-truder, vi hört eller nödgats höra, både här hemma, i
Köbenhavn och Paris, ehuru minnet af denna sistnämnda
metropols Ortrud dock ej förrän med lifvet skall hos
oss förblekna — dock af helt annat än konstnärliga skäl.
Man tänke sig en medelålders minst sagdt yppig dame,
med 20:åriga anspråk på ungdom och skönhet och
således ännu allt annat än icke-kokett, rösten ännu rätt bra
i behåll, en duktig mezzo, kraftiga tänder, som i detta
tragiska parti trots allt exponeras öfver höfvan, en rätt
korrekt och säker sång, men “ö Richard, ö mon roi!“
hur enformig och black, och nu — nu kommer
quintes-sencen! — ett spel. — I milde gudar, Oden, Thor, Frey,
och hvad alla Ortrud anropar! — ett spel som i sin
skrattretande prudentlighet, salongmässiga
five-of-doch-/ea-prydlighet och småkoketta sippa tillsnörpthet
utmanade alla löjets makter. Beständigt nere vid rampen,
decideradt vändande en deciderad rygg åt scenens alla
förväxlingar, ena handen graciöst upplagd på det
Mont-blancrivaliserande bröstet, den andra slappt nedhängande
eller stundom vid starkare toner — o Dio ! —
skynd-samligen lagd där — där — hjälp mig o modesti! —
där ryggpartiet ändar, minen i alla skiften lika, sin
lyckas öfverman — och dåningama — här fattas mig ord!
Nog af, tycker någon att vi i det föregående
öfverskat-tat fru Gulbransons präktiga Ortrud, må det lända oss
till ursäkt att vi ej kunde låta bli se hennes
utomordentliga framställning mot bakgrunden af den galliska
me-o o o o
gärans också på sitt sätt utomordentliga. Les extremes
se touchent.
För öfrigt kan ju en passant nämnas att samtliga
de Lohengrin-solister, vi i “världens hjärta“ sågo, voro
mer eller mindre konventionela. Minst kanske den
sy-perbe baritonisten Renaud, men mer Alvarez och M:me
Bosmann, hur skönklingande de än läto. Kör och
orkester gåfvo oss ersättning, så stor t. o. m. att de
öfvei-klagade bristerna nästan glömdes. I “La Valkürie“
tycktes oss solisterna tydligare: Van Dyck, Delmas,
Gresse, damer Bréval, Caron, Deschamps.
(Forts, n. h.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
