Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Det Uppsala som gått, grupper och individer från 70- och och 80-talen, af Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
år Stockholms nations ordinarie Erik XIV, och om
man än med vemod må betrakta hans tillvaro i dess
helhet som en nedstämmande gärd åt kulturens
offerväsen, skall nog hans inlägg i ett för den tidens
stu-dentlif kännetecknande drag bevaras i tacksam
hågkomst. Ett långt rödt skägg var måhända den första
anledningen till L:s användning som Erik XIV, och
det är ingalunda omöjligt, att anblicken af och
bekantskapen med L. formade pjesens exposé i Ernst Meijers
kvicka hjärna. Huru som hälst, sedan föreningen en
gång skett, blef den så oupplöslig, att den olycklige
vasakonungens vrångbild slutligen hos den gamle
studenten undanträngde de tlesta andra intressen.
Det var medaljens frånsida, men hvem vet, om ej
den råa humor, som i L:s person uppbar författarens
så dråpligt tecknade Erik, i själfva verket lämnat
varaktigare spår i minnet af 70-talets studentlif, än om
dess bärare fullföljt sina arabiska studier. Säkert är
att han själf däraf hade mer tillfredsställelse och att
det kanske var hans bekymmersamma lifs största
lycka, då ett stormande jubel belönade hans med
bred värmländsk brytning framsagda: “Lektor
Ahl-qvist må säja hva’ som hälst, men nog ä’ de’ gift i
den här ärtsoppan!“
1870-talets Uppsala älskade teaterpjeser af Erik
XIV:s art och lynne. Att parodiera historiska
personer var något, som säkert kunde räkna på
studentpublikens bifall, isynnerhet om författaren eller
för-fattarne, ty ofta nog var det ett bolag, som gjorde i
ordning anrättningen, förstodo att göra bäntydningar
på den nuvarande tidens dagshändelser och på
akademiska förhållanden. Det var nog mycket därför
som t. ex. “Den sokratiska skolan, filosofiskt lustspel
med tragiska utgjutelser i tre akter“ gjorde så stor
lycka och ofta förekom på repertoaren. Själfve prof.
Ribbing lär ha skrattat vid åsynen särskildt af
öppningsscenen, där man skådar Plato och Sokrates vid
hvar sitt bord, den ene studerande den berömde
bo-strömianens grundlinier och slutligen efter att
för-tvifladt ha klått sig i hufvudet utbristande i en saftig
reflexion öfver deras obegriplighet.
Men mången gång utgjordes styckenas största
rolighet af deras titlar m. m.*) eller af den drastiska
*) Som exempel härpå må t. ex. anföras:
Den gamle oförbrännelige: ^Rudolf eller blodbadet på Sicilien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
