Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Det Uppsala som gått, grupper och individer från 70- och och 80-talen, af Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
Måhända kan nian just i denna obeOntskap söka
orsaken till, att 70-talet också såg de gamla, de äkta
studentspexen fortfarande äga en blomstringstid. Den
tämligen grofkorniga men oftast oförargliga och
stundom mycket kvicka satir, som utmärkte många
af repertoarens alster, senteras måhända ännu i dag;
men det förefaller iakttagaren som om det nu för
tiden mer är traditionen, som verkar, när t. ex. “Roms
brand eller Nero och katakomberna" uppföres, än
någon verklig öfvertygelse om styckets på samma
gång fina och galgar tade humor. Intrycket beror
måhända därpå," att 70-talets studentspexminnen äro
förknippade med minnen af en tiljans personal, som
ägde förmåga att skänka sina prestationer något mer
än efemert värde.
Äfven sådana dramatiska verk som Isidor
Lundströms “Cleopatra", Edvard Forssbergs “Nero“, Adolf
Meyers “Klosterrofvèt" och Ernst Meijers “Erik Xl\
fordra nämligen för att rätt göra sig gällande något
större begåfning hos rollinnehafvarne än den på
studentteatrarna tämligen vanliga oförskräcktheten att
uppträda eller förmågan att karrikera uppträdandet.
Denna begåfning fanns hos en och annan, som t. ex.
i likhet med Nils Person ne, Stockholms nations
oupp-hinnelige “Nero“ och “Ölander“, sedermera valde I
ha-liatjänsten som lifskall; men den fanns äfven hos
åtskilliga andra, som hamnat på andra platser ute i världen
och som måhända på dem ej mött jämförliga triumfer
med studentaktörens. Hvem minnes t. ex. icke
Ludvig B—m, den lille humoristiske, ständigt
smågno-lande men tyvärr för en scenisk bana bra döfve
stockholmaren? En sådan “Sjövall“ som hans får man
leta efter äfven inom yrkeskonsten. Hvem minnes
ej i “Mohrens sista suck“ den lille fete sörmlänningen
C., som både i sång och rörelser visade sig vara en
ypperlig buffaartist? Eller “ Sjobbis “, som under
sjuttiotalets senare hälft var Stockholms nationsteaters
stöd både som älskare och röfvare eller père noble ?
En företeelse på studentvärldens skådebanor, som
säkerligen saknade hvarje konstnärlig förutsättning,
men som det oaktadt under många år intog en af de
sceniskt mest bemärkta platserna, var den för ett par, tre år
sedan aflidne Johan Peter Lekberg. Huru många
stunder af drastisk, ehuru omedveten komik äro ej
förbunda med minnet af hans person? Han var i många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
