Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
En af fru Gulbransons briljantaste framställningar
är som bekant Valkyrian, Wagners Brünhilde. Det är
något så till ytterlighet fulländadt och exakt i rent den
yttre tekniken att man stundom ej kan hindra tanken
löpa till ett af en skicklig urmakare utmärkt igångsatt
urverk. Därmed vilja vi dock ej insinuera att fru G:s
Brünhilde, trots all nitisk och långvarig Wagnerskolning
i Tyskland, skulle vara en blott och bar läsefrukt, en
torr reflexionsakt, därtill eger den framstående artisten
dess bättre allt för mycket själf inombords. Det är nog
denna individuella subjektivitet, som gör att fru G:s
val-kyria har en någon annat schattering än Bosa Svelius
t. ex., som främst betonar rollens heroiska moment, söker
göra den så “grossartig“ och “riesenhaft“ som möjligt
och därmed bäst träffar tyskarnes allmänna smak. Fru
G. gör rollen mera jungfruligt reserverad, mera vek —
allt naturligtvis relativt taget och med fullt bibehållande
af dess generela storslagenhet. Framför ofvannämnda
berömda Wagnerartist, som dock äfven i t. ex.
Meyer-beers operor, Selika t. ex. är ryktbar, har vår svenska
sångerska fördelen af friskare röstmedel, mer rund och
välljudande ton. Och till och med Wagnerianerne i
Tyskland ha ju nu kommit till insikt om att den fysiska
välklangen ingalunda är att förakta i äfven Wagneroperor
af senare datum, så vidt till och med att en
Wagner-auktoritet sett en Wagneropera i helt ny förtrollande
lager endast därför att den på alla händer utfördes af
sköna och friska stämmor, trots den rysliga
omständigheten att ingen af deras egare var Wagnerprofessional.
Och röstvälklang i ovanlig grad måste man säga att vår
svenska Brünhilde besitter. Man höre blott hennes
hojtande i rollens början med dess starka, glänsande skönhet
ända upp till höga C. Och så fortfar det rollen igenom.
Man kan blott beklaga att Wagner i melodiskt
hänseende så torftigt utstyrt sin hjältetärna. Orkestern har
ju mycket intressant att förkunna under hennes tirader,
men intressantare vore om hon själf finge komma mer
till sin rätt i muntligt uppträdande. Mänskorösten är
dock det instrument, som har största förmågan att
hänföra och röra och gör det bast genom denna afrundade,
afslutäde melodi, som W agner till sist otacksamt
bannlyste sedan den skaffat honom och än i dag skaffar
honom så många triumfer i t. ex. Elsas dröm, Sentos ballad.
Elisabeths bön. På samma gång lyriskt sköna som för
karaktären säregna, individuelt belysande melodier göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
