Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Som ett appendix till konsertrevyn må bifogas några
ord om Musikföreningens midvinterkonsert, som bjöd på
lite af hvarje, dock ej fullt samma brokiga
Arlekins-utstyrsel som härom året. Naturligtvis saknades icke k.
hof kapellet — som bl. a. fick spela solo — ej mindre
än två ouverturer, också ett sätt för en musikförening
att producera sig.
Normans Cleopatraouvertur var ett nöje att
åter-höra, höjande sig vida öfver nivån af vanlig
kapell-mästarmusik, som beställes samtidigt med kostymerna, då
ett stort drama skall upp. I själfva verket torde detta
stycke med sin melodiska styrka och präktiga teknik vara
att räkna till svenska musikliteraturens förnämsta
ouverturer. Liksom Södermans “Vallfart“ till hela
musikliteraturens yppersta ballader, ett skinande smycke, hvars
glans skall lysa in i senaste eftervärld, likt Schuberts
Erlkönig och Schumanns Grenadierer. Detta
utomordentliga stycke fick ett värdigt utförande af C. F.
Lund-qvist, vår uppburne Södermanstolk par préférence. Litet
blackt gjorde sig efter denna geniskapelse Griegs “Ave
maris stella“, ingalunda någon af sin mästares betydligare
prestationer, till all lycka berömligt kort. Svårt att
parera fick t. o. m. Hartmanns “I Provence“, annars ett
ganska “smukt" och “nydeligt“ stycke, en smula
“sød-ladent“ likväl och det liksom Griegs för ingen del
hörande till sin kompositörs bemärkelseverk. När nyheter
upptagas, hvarför ej upptaga så förstklassiga verk som
möjligt? Hvardagskostymen plär ju kastas af när man
beger sig bort. Och både Grieg och specielt Hartmann
ha ju sköna söndagshabiter, som äro nya för Stockholm.
Andra afdelningen upptogs af ett slags af N. W.
Gade opereradt eskamoterande till konsertsalen af —
någon melodifyld men odramatisk italienare, tror någon,
nej bevars! icke så, utan af Alceste, en opera med hvilken
dess kompositör bröt med konsertväsendet i operan, som
han likt sina samtida dittills hyllat och gynnat i en
massa numera totalt gömda och glömda operor. Man
måste medge att hr Gade gjort ett någorlunda
besynnerligt val. Ty är det någon musik som icke lämpar sig
att beröfvas sin cadre scénique, så är det Glucks,
nota-bene denne Gluck N:o 2. Trots de utförandes
ansträngningar — och det var ändock förmågor som Dina Edling
och Lundqvist — är detta tilltag ingalunda att loforda
eller önska efterföljd. Må operan gerna upptaga det
Gluckska mästerverket, som nu alltsen fru Mullers dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
