Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Musikalisk revy, af Volontaire - Ungdomen i K. Vetenskapsakademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återgafs kan ej beskrifvas, den måste höras. Än mer laddad
med oemotståndliga komiska pointer framstod N:o 3 C:
“Turistar“. De skrattsalfvor, som därunder rungade
genom salongen, voro så starka, att man kunde frukta de
skulle från sina hyllor nedstörta, de tre stormännen Linné,
Berzelius, Scheele, komma neddansande och slå ihjäl den
ojämförliga stintan. Slikt hände dess bättre ej, men en
och annan påstod sig ha sett. dessa byster skratta så
häftigt åt stintans tokerier att säkerligen kraftiga salfvor
äfven hörts från desammes statyer ute i staden i kvällens
frid, trodde någon. Säkert är att vi ytterst sällan i
offentlig salong hört skrattsalfvor på samma gång så
kraftiga och hjärtliga och — oskyldiga som dessa. Små
skolflickor skakade bak sina program, gamla fruar gingo
i vågor (en tappade alla sina 32 tänder sade någon), hvita
pappors dyra vördnadsmagar hoppade hit och dit, unga
rödkindade gymnasister gräto. Stort jubel väckte ock
som vanligt slutnumret, den från Skansen välbekanta
bataljhästen “Krestninga“. Ej fullt stående på samma
höjd, men dock nöjsam och täck att höra är stintans
vissång, afväpnande genom det naturenkla osökta
föredraget. Särdeles älsklig var — som stintan också själf
sade sig tycka — lilla ömma älskogslåten “Var’e du?“
Var alltså stintan själf som en frisk fläkt från
Norrlands dunkelgröna skogar och blinkande insjöar, så voro
däremot hennes biträden — “Svenska folkdansens
vän-ner“ — genuina och naturfriska i långt mindre grad.
Saken är nog den, att när man hela sommartiden har
originalet lifslefvande framför sig, vill kopian i vinterdag
icke rätt smaka. Den verkliga allmoge, som på Skansen
utför sina danser, ersättes icke trots de ifrigaste
bruddanser af dessa friserade och pomaderade herrar och
damer, som uppenbart endast på skoj föreställa Sven
och Britta och Matts och Kersti. Något konventionelt,
balettaktigt kommer lätt in i dylika prestationer,
dans-stegen må tagas aldrig så korrekt, samöfningen må vara
aldrig så välöfvad. Ett undantag vilja vi dock göra för den
unge Vingåkersgossen som både hvad utseende och dans
angår verkade fullkomligt naturfriskt. Skada blott att
han i den af honom med fulländning dansade
Vingåkers-dansen skulle sekunderas af tvänne så kaffé-flick-aktigt
tillrufsade alltför hårkruserliga damer, för resten näpna
och väldansande i denna svängom, som onekligen hör
till de svenska allmogedansernas mest behagfulla och
intagande såväl hvad koreografi som musik beträffar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
