Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
Världsrymdens köld, som härskar mellan planeterna,
mellan solsystemen, som skiljer oss från månen och mars,
— men också solen från den röda dubbelstjårnan
Cen-tauren, som strålar emot oss närmare än alla andra
solar. Den hypotes, som Helmholtz lutade åt, att lifvet
aldrig uppstått på jorden genom ur-alstring, utan att
det genom någon slags förmedling i rätta ögonblicket
nedkommit ur den öppna världsrymden, då den
afsval-nande jorden erbjöd de för detsamma nödvändiga
vil-koren, såsom vid en meteorstens bristande, — denna
hypotes skulle,. om man för öfrigt ville antaga den, i
våra dagar kunna vidhållas äfven utan meteorsten genom
i världsrymden fritt sväfvande bacill-sporer, som trotsa
hundra graders kyla. Man kunde uppställa den frågan,
huruvida icke jorden under sitt djärfva omlopp kring
solen, och med denna sol mot Herkules’ stjärnbild,
liksom hon stryker tätt förbi världsalltets kometiska och
meteoriska dunstmassor, icke äfven genomskär kosmiska
bacill-svärmar och suger in dem i sin atmosfer. En
medeltidens stjärntydare, som trodde sig kunna statistiskt
bevisa, att alla stora kometer dragit med sig pesten
öfver jorden, skulle i besittning af våra dagars
bacillkännedom hafva antagit, att kometsvansen medförde
pest-baciller och läto dem rägna ned öfver den olyckliga
jorden. Drömmerier! Och dock kan det icke förnekas,
att äfven denna egenskap hos bakterierna har med sig
något egendomligt hemskt, något som pekar mot det
äldsta på jorden och på samma gång på dess stora
återstående yttersta motsats: en-cellen och människan.
För-öfrigt hvarken djur eller växt; endast dessa, den första
och den sista, skola finnas till. Och dessa båda i en
afgörande strid . . .
Det är utom allt tvifvel att med en sådan massornas
styrka, som en-cellernas rike ännu i dag är i besittning
af, skulle hela den mång-celliga utvecklingen, ända upp
till människan, egentligen aldrig blifvit möjlig, om hela
en-cells-nket sammanslutit sig och sedan ur-åldriga tider
stått som dödsbringande fiende emot mång-cellerna. Väl
anar man dunkelt, att en oafbruten förminskning,
isynnerhet af den högre djurvärlden, genom bacillgiftet
fortgått redan under milliontals år af jordhistorien. Man
anar det genom det ofta obegripligt hastiga utdöendet
af hela djursläkten, långt före människans uppträdande
på jorden. Man tror sig ännu hafva en efterkänning
af att de invecklade vägarne i de högre organismernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
