Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. XII—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Han skrattade sakta. “Jag lät ündslippa mig en
hemlighet, lilla barn."
“Tala om det för mig.“
“Otroligt! Denna docka med sina små fingrar"
— han fattade tag i dem — “med sina félika små
tassar, hon dyker djärft ned i mina dyrbaraste
hemligheter, i mitt hjärtas lönrum, tager ut min
kostligaste juvel och ber att få den.“
“Nå, tycker du om honom? Är han en
intelligent ande?"
“Hm! Om han är det, äro vi det inte. Han är
järn, och af järn gör man stål och af stål vackra
vapen; men man kan heller inte göra något annat
än vapen. Jag föredrager guld. Guld, som liknar
min älsklings hår“ — han strök det smekande —
“som är likt min egen magiska makt öfver människor.
Du skall få se, älskling, huru ditt och mitt guld skola
triumfera."
“Men du talar också alltid om vapen, om blod,
om strider; och revolutioner genomdrifvas knappast
utan vapen och blod."
“Barn, barn", svarade han, tryckande sina läppar
mot hennes gyllene lockar, “hvarför vill du få
kunskap om allt i denna härliga, stjärnklara natt Du
begär årtusendens segrar, resultaten af djupsinniga
studier, som om det vore leksaker. Att tala om strider,
att kalla till vapen är ingalunda detsamma som att
hugga ned sin kamrat, sin broder med kallt hjärta
och blodfläckad hand. Förstår du icke, listiga lilla
ting, hvad slags vapen jag talar om, andens gyllene
vapen, vältaligheten, kärleken till mänskligheten,
sträf-vandet att uppresa den elända, den olycklige arbetaren
till manlig värdighet. Framförallt menar jag — viljan.
Dessa ädla vapen, dessa äkta gyllene vapen skattar
jag högre och nyttigare än medeltidens rostiga svärd."
Hennes ögon fylldes med tårar. Hon kände sig
buren på en högstämd känslas vingar mot de
strålande stjärnorna. Frestelsen var förbi.
“God natt, älskade", sade hon ödmjukt.
Han drog hennes ansikte intill sitt i ett
passio-neradt farväl och tycktes aldrig vilja släppa det. Då
hennes fönster stängdes, ströfvade han uppåt
glaci-ererna.
Ett äfventyr, som inträffade nästa dag, visade
den besegrade Hélène, att hennes andlige jätte i icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
