Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. XII—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
“Min ädle Romeo!" hviskade hon, och räckte
honom sina friska läppar — en guds och en
gudinnas himmelska kyss i den härliga natten. “Min
Ferdinand!" hviskade hon. “Om vi ändå till slut
måste skiljas. Jag darrar vid blotta tanken därpå.
Min fader kommer aldrig att gifva sitt samtycke. “
“Han måste. Och du behöfver inte ens hans
samtycke. Du är myndig. “
“Tag mig då nu, älskling. Jag är din — din
slafvinna, din egendom. Flyg bort med mig, min
ståtlige örn, till Paris, till Egypten, hvart du vill. Låt
oss blifva bekymmerslösa zigenare. Vi behöfva inte
världen. Vi ha hvarandra och månskenet och bärgen. “
Hon var förtrollande denna afton, hans enfant
du diable. Men han bevarade sitt sunda förnuft med
ett sista förtvifladt grepp. Hvad skulle hans vänner
säga, om han droge in Hélène i en enleveringsskandal?
Hvad skulle Holthoff och baron Korff säga? Det skulle
sannerligen icke vara en handling, som skulle
rekommendera honom hos Berlins ridderskap och adel!
Och skulle hans politiska karrier öfverlefva en ny
skandal? Han var redan tillräckligt insnärjd genom
sitt gamla förhållande till grefvinnan Hatzfeld, och
icke ens ett offentligt frikännande och en tid af tjugu
år hade räckt till att utplåna anklagelsen mot honom
att hafva varit anstiftare till stölden af ett schatull
med papper från hennes mans älskarinna, hvilket
minne måhända var det olyckligaste arfvet från den
stora Hatzfeldtska processen. Nej, han måste vinna
sin brud på hederligt sätt; äktenskapets värdighet
och helighet lockade denne förälskade äfventyrare.
“Vi skola äga hvararandra och världen med",
invände han mildt. “Låtoni oss taga vårt rike i
besittning efter sex hvita hästar och inte i en täckvagn
med fördragna gardiner. Jag säger dig det, din far
skall gifva dig åt mig inför allas ögon. Är jag kanske
en annonsagent, som man kan kasta på dörren? Skall
min älskling inte hafva ett lika festligt bröllop som
hennes fars hustru? Skall folkets utvalde nödgas
bekänna, att en obetydlig diplomat inte ansåg honom
god nog till måg? Tänk, så Bismarck skulle skratta.
Efter allt hvad jag sagt honom!"
Hennes tillförsikt återkom. Ja, man kunde bygga
sitt hus på klippan af en sådan vilja! “Hvad har du
sagt honom?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
