Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. XII—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
En månad efter hans möte med Hélène på Righi
— en månad efter hans glada utrop: “Vid alla
Greklands gudar, det är hon!“ — var han ett lik; den
förtrollande rösten hade för alltid tystnat. Men den
kvinna, han sökt vinna, gaf sig själf till hans
mördare, och det stora verk, som han för hennes skull
varit nära att öfvergifva, skulle blifva en stor makt i
staten under det ständigt växande inflytandet af hans
minne.
Grefvinnan stod lutad öfver den liflösa kroppen.
En sällsam, bitter glädje, blandad med raseri och
förtviflan, bemäktigade sig henne. Ingen af alla dessa
kvinnor hade rätt att dela hennes sorg. Han tillhörde
henne — henne och folket. Ja, hon skulle bära sitt
kära barns kropp genom Rhenprovinserna — han
hade blifvit mördad genom en listig politisk
stämp-ling, folket, som älskade honom, skulle resa sig och
hämnas sin Messias, som dött som martyr.
Och plötsligt erinrade hon sig med ett styng i
hjärtat den enda kvinna, som hade rätt att dela hennes
sorg, ja, att kalla honom — icke blott bildligt —
“sitt barn“; den gamla, fårade judinnan, som lam,
döf och retlig fortfor att lefva i en värld, som var
beröfvad hans mäktiga kämpastyrka, hans härliga
framtidssyner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
