Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Då den blifvande kulturmänniskan blef jordbrukare,
råkade hon i ännu närmre beröring med denna tysta
bacillvälsignelse. De upplöste åkerjorden åt henne, bistodo
hennes kulturväxter, rotade hemlighetsfullt i jorden, då
hon plöjde och sådde. Kanske är detta de mest
oansenligas och osynliges arbete af ännu mycket större betydelse
för jordbruket och för hela vårt uppehälle i allmänhet,
än vi för närvarande ens ana: det kommande seklet
kommer väl härvidlag att säga sista ordet. Men redan nu
kunna vi säga, att hvarje brödbit, vi äta, till sitt yttersta
ursprung beror af bacill-arbete, och att i hvarje blått
rökmoln från våra lyx-cigarrer upplöser sig något
liksom den finaste bakteriesjäl, — från den jäsningsprocess
som, framkallad af bakterierna, alstrat tobakens blomma.
Således intet allmänt angrepp. Tvärtom ett rent af
oberäkneligt bistånd. Men jämte detta bistånd hotar oss
som ur ett evigt bakhåll en kanonad med bacill-gift.
Man måste ännu en gång söka att inom minsta möjliga
område begränsa de skadliga verkningarna af dessa
en-cellige motståndare.
Vi talade om kretsloppet inom naturen på jorden.
En del af detta naturens kretslopp går tillbaka till
urgamla sällsamma skilsmässor på det lefvandes gebit. Då
man säger, att växten och djuret utvecklat sig parallelt
med hvarandra på jorden, så motsvarar detta den yttre
symboliska bilden af stamträdet. Men man behöfver
blott erinra sig ett växtätande djur, för att genast hafva
klart för sig, att denna parallelism icke uteslöt, att
mellan det lefvande djuret och den lefvande växten dock
ett visst sammanhang i lifsfunktionerna kunde äga
bestånd. Aldrig har det blifvit en häst eller en oxe
af ett gräs i betydelse af en utveckling, aldrig en giraff
af en mimosa. Men så länge de komma att existera,
hafva hästar och oxar ätit gräs och giraffen har sträckt
på sin långa hals för att gnaga af mimosans blad och
knoppar. Och häst, oxe och giraff skulle hafva dukat
undér, om de icke hade haft dessa växter. Man ser
däri ett redan från första början grundlagdt “behof at
hjälp" hos den djuriska organismen. Djuret, hvars mage
är oskicklig till att smälta omedelbart oorganiska
näringsämnen, synes sedan uråldriga tider hänvisadt till att
antingen äta sina likar — eller växter. Växten är för
detsamma den naturliga, öfverallt färdiga kraftbeliållare,
där de organiska ämnena, lämpade efter dess smak,
erbjudas det, den är så att säga dess yttre förmage
un
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
