Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der kretsgången för lifvets vidmakthållande. Men detta
kastar nu äfven något ljus öfver utvecklingens historia,
om också icke så som om det högre djuret skulle uppstått
ur den högre växten. Endast så, att man vågar sä.ga, att
djuret i viss mening är lämpadt efter växten. I växternas
sätt att taga till sig näring ligger något ursprungligt, hos
djuret något sekundärt. Men växt som djur — såsom
redan ofvan är sagdt — peka mot roten till bådas
stamträd i en-cellernas rike. Redan där måste grundorsaken
till denna olikhet sökas. De äldsta en-celler togo efter
all sannolikhet sin näring direkt från det oorganiska,
liksom växterna göra. Sådana finnas ännu i dag, som
göra på samma sätt. Först då dessa en-celler voro till
och i full verksamhet, har förmodligen en annan grupp
en-celler uppträdt, som velat förenkla vägen för sig. De
vande sig vid att icke mer uppsuga de oorganiska
ämnena i jorden, utan de använde redan befintliga en-celler
af den ursprungliga arten till näringsändamåh I sann
bemärkelse blefvo de parasiter inom lifvet, snyltgäster
på andras lif. Det kan icke längre råda något tvifvel i
det fallet: ur dessa första en-cellers rad, hvilka blott
tillgodogjorde sig den döda jorden, måste i följdriktig
utveckling de äkta växterna hafva utgått, som utan
undantag intill våra dagar hafva bibehållit den gamla
ursprungliga metoden äfven i sin mångcelliga organism. Men
från snyltgästerna, som tillgodogjorde sig andra en-celler,
andras lif, har utvecklingskedjan stigit till djuren,
hvilkas mång-celliga högsta former totalt glömt bort det
andra sättet att taga till sig föda och blott äro
hänvisade till växter eller till “sitt eget kött“, d. v. s. andra
djur, för att tillfredsställa sitt näringsbehof och uppelda
sin kroppsmaskin. Äfven människan är ännu ett sådant
djur och när hon äter en biffstek .med stekt potatis
eller ett dussin ostron med citron, så kan detta faktum
med bästa vilja icke definieras annorlunda, än att denna
ätande människa är en afgjord parasit: hon förtär oxar
värre än den glupskaste bennikemask, hon förtär ostron,
som hon slukar lefvande, hon förtär potatisväxten, hvars
rotknölar, och citronen, hvars frukter hon snattar.
Oupphörligt brandskattar hon andras lif och lefver på dessa
lifs bekostnad. Se där den stora skillnaden mellan djuret
och växten: två olika en-cells-metoder. En direkt och
en i andra hand, först afpassad efter den förra. Och
båda dessa metoder äro i mång-cellvärlden fastställda —
så länge som djur och växter ännu existera. Men till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
