Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Den sociala idérörelsen från liberalism till socialism, af Hans Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293
stärka den åsikten, att man i liberalismen hade att göra
med ett ovetenskapligt af uteslutande kapitalistiskt
intresse alstradt system, gentemot hvilket den moderna
socialismen måste framstå som en, om ock något
förfelad och öfver målet skjutande reaktion till förmån för
riktigare samhälls- och statsprinciper.
Men med denna ömsesidiga, principiella och
förbittrade antagonism mellan anhängarne af den socialistiska
och den liberala världsåskådningen stämmer det alls icke
öfverens, att de i tidens politiska och sociala strider
stundom äro nödsakade att understödja hvarandra; att
de, i trots af inre motsträfvighet, i många frågor måste
hålla tillsamman och äro hänvisade till hvarandra.
Isynnerhet under våra nuvarande reaktionära tidsförhållanden
kan man icke sällan göra den iakttagelsen, att de
liberala partierna och deras representanter göra gemensam
sak med socialdemokraterna och i stridens hetta förena
sig mot en och samma fiende. Under sådant tvång
upplösa sig märkvärdigt nog de ömsesidiga, doktrinära
betänkligheterna och klagomålen öfver “onaturliga
allianser “; sedan gammalt inrotade antipatier skjutas i
bakgrunden för att möjliggöra ett gemensamt uppträdande.
Och det mest öfverraskande är, att ju mer verkligt
liberala de liberala partierna äro, desto innerligare känna
de sig förenade med socialisterna, och ju klokare och
klarsyntare de senare äro, dess färre skrupler hysa de
mot att kämpa sida vid sida med de liberala.
Bevisar icke detta, att i trots af alla motsatser äger
en djup, inre släktskap bestånd mellan liberalismen och
socialismen, att ett gemensamt grunddrag är egendomligt
för dem? Och tyder icke ytterligare det faktum,
att liberala och socialistiska partier med
naturnödvändighet förena sig med hvarandra under reaktionära politiska
tillstånd, därpå, att de under outvecklade sociala
förhållanden måste representera lika grundsatser?
I själfva verket hafva också i alla tider liberalismens
och socialismens gemensamma motståndare, de världsliga
och andliga auktoriteternas förkämpar, påstått ett inre
sammanhang förefinnas mellan de båda sociala
världsåskådningarna. Den bekante, preussiske, på ortodox-kristlig
ståndpunkt stående rättsfilosofen J. Stahl karaktäriserade en
gång “den förvirrade strid, som nu utbreder sig öfver det
kyrkliga, politiska och sociala området som öfver olika
slag-fält“ såsom en strid om “ett afgörande, nämligenafgörandet
af hvem som är herre öfver den sedliga världen, Guds bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
