Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Den sociala idérörelsen från liberalism till socialism, af Hans Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
utgångspunkt för resonnemanger, huru människans
natur uppsökes i hennes egenskap af förnuftig varelse, och
förnuftet upphöjes till den förnämsta måttstocken för
alla institutioner. Likväl kommo icke encyklopedisterna,
Rousseau undantagen, trots alla sin radikalism, ännu fram
till demokratien. Den abstrakt påyrkade naturliga
jämlikheten mellan alla människor lämnade de utan afseende
i sina politiska system. Ehuruväl de tillerkände hvarje
individ samma förnuftighet, fruktade de dock samt och
synnerligen “massornas fördomar och villfarelser“. De
draga därför i betänkande att anförtro massan af folket
högsta makten i staten och därmed uppgiften att ge
form åt rättsordningen och hoppas på upplyste, vise
furstar, hvilka de till och med tillerkänna rätten att göra
folket lyckligt äfven emot dess vilja.
Först med Rousseau’s namnkunniga Contrat social
framträder den demokratiska konsekvensen af
encyklope-disternas idéer i sin rätta gestalt. Demokratien
uppträder där såsom en följd af frihetstankens förbindande
med jämlikhetstanken. Då rättighet till frihet for
individen förefinnes, kan denna utsträckas till den gräns, där
andras frihet börjar. Men hur långt räcker denna?
Naturligtvis lika långt som den egna. Om den skulle gå
mindre långt, så skulle några vara beroende af andra,
några kunna göra, hvad andra måste underlåta; en del
kunde befalla, andra måste lyda. Friheten kan således
blott äga bestånd under förutsättning af jämlikhet. Den
som vill hafva ett fritt folk, måste gifva hvar och en
lika rättigheter. Men därmed förlikes icke längre den
monarkiska institutionen, icke ens i dess mest urblekta
form, där ett veto ännu tillkommer monarken. Hvar är
friheten, om en enda människas nej gäller mer än millioners
ja? Således utan fullständig jämlikhet, ingen frihet.
Härur framgick då alldeles följdriktigt läran om folkets
suveränitet, enligt hvilken all lagstiftningsmakt odelad
och omistlig hvilar hos folket, och hvarje medborgare
likmätigt bör deltaga i utbildandet af denna makt.
Men då Rousseau skapar idealet af en demokratisk
republik, så uppfattar han också med skarp blick de
hinder, som resa sig mot dess förverkligande. Han
inser, att under förutsättning af en ojämnt fördelad
privategendom, är en verklig jämlikhet mellan medborgarne
icke möjlig i afseende på deras politiska rättigheter. De
sociala förhållandena af beroende draga politiska med
sig. Men hur kunna sociala förhållanden af och de dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
