Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Den sociala idérörelsen från liberalism till socialism, af Hans Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
borde därför begränsas, ocli åt medborgarne, af hvilka
ju statsmakten insattes till skydd för deras egna intres
sen, måste gifvas möjlighet att vaka öfver deras rätta
bruk. Från denna ståndpunkt grundläde Locke således
den konstitutionella monarkiens idé, som sedan ledde
honom därhän att göra utkast till grunddragen för en
representativ statsförfattning.
Vi se här tydligt, huru naturrätten leder till
yrkandet på politisk liberalism, huru ur teorien om
samhällsordningen härledes medborgarnes rätt att själfva, d. v. s.
efter sin vilja och sin insikt, bestämma de regler, enligt
hvilka deras ömsesidiga förhållanden skola ordnas.
Men äfven åt den sidan sökte man från denna tid
att göra naturrätten fruktbringande. Locke undersöker
grunden till äganderätten och finner att det icke finnes
någon annan rättsgrund därtill än arbetet. Endast genom
detta kan människan tillägna sig gods utan ägaye och
sätta det i förbindelse med sin personlighet. Då
följaktligen all egendom åstadkommes genom arbete, så
måste hvarje annat förvärfssätt förkastas, ty en motsatt
slutledning vore ett godkännande af rättigheten att tvinga
den ene att arbeta för den andre.
Dessa ansatser till en utveckling af naturrätten i
rent samhälleligt hänseende blefvo dock enstaka. Det
berodde på tidsförhållandena, att teorien om
samhällsordningen först måste utvecklas i statsrättslig riktning.
Den blef äfven grundvalen för det för sin politiska
frigörelse från den absolutistiska statsmakten kämpande
borgarståndets partisystem; och denna omständighet
medförde icke blott, att liberalismen i adertonde seklet hade
sitt stamhåll i Frankrike, utan äfven att rättens och
rättsordningens problem allt mera blef medelpunkten för
dess undersökning.
Det är bekant, att den naturrättsliga uppfattningen
om staten och samhället erhöll sin demokratiska
tillspetsning och revolutionära färgton och sin utpräglade form
genom slagorden frihet och jämlikhet, genom de franska
upplysningsmännen och firade sin högsta historiska triumf
i proklamerandet af människans rättigheter vid den stora
revolutionen. Men äfven detta resultat förbereddes
långsamt. Det skulle blifva för vidlyftigt att här beskrifva
den liberala idéns framsteg, dess öfvergång till
demokratisk i Montesquieus, Diderots, Holbachs och
Rous-seaus skrifter. Det är tillräckligt’ att påpeka, huru den
individuella frihetens princip alltmera medvetet göres till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
