Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Saïdjah och Adinda (forts.), af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
landet till höger, tills de kommo till Javapunt. Härifråm
seglade de norrut, tills de sågo framför sig Tanah-itam,.
som de europeiske sjömännen kalla Prinsön. De hade
kringseglat ön på östra sidan och lagt till i Kaiserbai
vid det höga berget Lampongpik. Åtminstone var detta
den väg man i Lebaks distrikt hviskande meddelade
hvarandra, när talet föll på officiella buffelrof och
obetalda utskylder.
Men den förvirrade Saidjah förstod icke tydligt
hvad man sade honom. Ej ens berättelsen om hans
faders död förstod han helt. Det var ett brus i hans öron
som om man slagit på en gongong i hans hufvud. Han.
kände huru blodet stötvis slungades genom hans ådror
mot tinningarna, hvilka hotade att sprängas under det
rasande anloppet. Han talade ej, utan stirrade med
brusten blick omkring sig utan att se hvad som fanns
kring honom och hos honom, och bröt till sist ut i ett
vikit skratt.
En gammal kvinna tog honom med sig till sin hydda,
och förplägade honom. Han skrattade icke längre så
skärande, men talade ej heller. Blott om natten
uppskrämdes husets invånare af hans stämma då han tonlöst
sjöng: “Jag vet ej hvar jag skall dö", och några af
Badurs invånare lade ihop pengar för att bringa ett offer
åt boajas (krokodilerna) i Tjudjungfloden för
Saidjahs-tillfrisknande, ty de trodde att han var vansinnig. Men
vansinnig var han icke.
Ty en natt, då månen lyste klarare, stod han upp
från baleh balelTn (bambubritsen) smög sig tyst ur huset
och uppsökte det ställe där Adinda hade bott. Det var
ej lätt att finna det, ty det var så många hus, som fallit
tillsamman. Men han trodde sig igenkänna platsen med
tillhjälp af några ljusningar i skogen, efter hvilka han
tog bestick liksom sjömannen efter fyrtorn och
bergstoppar.
Ja, här måste det vara . . . här hade Adinda bott!.
Öfver halfmultnad bambu och stycken af det
nedfallna taket banade han sig snafvande väg till den
helgedom han sökte. Och verkligen, han fann ännu en rest
af väggen kvarstående, bredvid hvilken Adinda haft
sin baleh-baleh, och där satt ännu kvar den lilla
bambupinne, på hvilken hon upphängde sina kläder, då hom
lade sig att sofva.
Men baleh-baleh’n var instörtad liksom huset ocIl
nästan förvandlad till stoft. Han tog en hand full där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
