Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - I bygden, af W. Anson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
människoöden vexla under århundraden; men själf står
den kvar, stolt och hög, fast gammal och grå, som ett
minne från fordomdags.
Och den gamla kyrkan där bredvid, hvilka
skådespel har den ej bevittnat! hvem minns väl allt, som
tilldragit sig inom dess murar? Men kommer man in där
en afton, då allt är tyst och stilla, då solen silar in sitt
ljus genom de små fönstren, då är det som om någon
hviskade till en under pelarhvalfven allt hvad som händt
härinne. Gamla sagor stå upp igen och få lif i
aftondunklet, man drömmer sig tillbaka till de tider, då man
härinne utkämpade strider, då verop och förbannelser
fyllde templet och danskarnas plundrareskaror röfvade
dess dyrbarheter och nedhöggo de, som icke ville lyda.
Men nu är allt detta förbi, den gamla kyrkan ligger
där så lugn och fridfull i aftonsolen, och lindarne hviska
och susa därutanför på kyrkogården.
Hur lugn och fridfull ligger ej byn där nedanför
mig? Och så har den varit länge, stilla och tyst i
hundratals år. De känna ej någon längtan, invånarne
därnere, de veta ej af det brusande lifvet utomkring;
de gå ännu i sina gamla sedvänjor och bruk, som deras
förfäder gjort före dem. Och huru lyckliga äro de icke
i sin stillhet!
Och nu ringa klockorna till helgésmål från den
gamla stapeln; klara och rena gå tonerna ut öfver
bygden, förkunnande hvilodagen............
Nere på sluttningen höres nu ett muntert pinglande
och hojtande. Det är boskapen som drifves hem från
sitt bete och från alla håll komma de ned mot byn och
gårdarne. Snart är allt åter tyst och stilla, men om en
stund höras låtar af fiol och dragspel långt nedifrån;
det är ungdomen som samlats till dans vid korsvägen.
Under tiden har solen närmat sig zenit, dess sista
skimrande strålar belysa förtonande bärg och skogar en
stund med en fager glans i guld och rödt, och så
försvinner den, stilla och majestätiskt. Sommarnatten breder
sig öfver bygden med sitt ljusdunkel, insveper allt i sin
lätta slöja, min hembygds dalar och bärg, min längtans
sagoland.
TU. Anson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
