Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. I—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
"Då tiden kommer, skall Gud göra de krokiga raka",
tänkte han.
Judar med höga, svarta hattar och dåligt sittande
rockar öfver böjda skuldror slogo dank på gatorna.
Hustrurna stodo i de öppna dörrarna till de gamla
husen, somliga iförda sabbatsgrannlåten, andra åter i sina
smutsiga hvardagskläder. De sågo öfveransträngda och
tärda ut, alla dessa Israels mödrar. Men där funnos
äfven svartögda flickor, ännu unga och starka, iklädda
artistiska bluslif i violett och grönt med konstrika
guldbroderier.
Zussman svängde om hörnet in på en annan gata,
hvilken genljöd af den glada melodien från ett positiv.
Hans hjärta började slå i raskare takt. Gatan vimlade
af judebarn, förnämligast flickor, hvilka dansade där helt
gladt i det gråa dagsljuset.
Deras små fötter rörde knappast vid marken, deras
ögon strålade och deras mörka kinder glödde i purpur.
En stackars ofärdig liten varelse tycktes alldeles
omedveten om sin vanskaplighet; hennes förkrympta små
fötter rörde sig i glad sorglöshet.
Zussmans ögon stodo fulla af tårar.
“Dansa, dansa", mumlade han. “Gud skall i sanning
göra de krokiga raka.“
Han blef varse fastsatt på ena sidan af positivet i
höjd med handtaget en liten låda, i hvilken låg något,
som liknade en apa. Då han kom närmare, antog det
formen af. en docka, och slutligen såg han, att det var
ett lefvande människobarn med guldgult hår och stora,
grå ögon, hvilka stirrade vidöppna under en blå mössa.
Hon låg där och sög på sin mjölkflaska, fullkomligt
oberörd af den bullrande musiken i hennes omedelbara närhet.
“Just så skall mänskligheten lefva“, tänkte
Zussman. "Lugnt och fridfullt, invaggad af musiken. Gud
har sändt mig ett tecken."
* Han återvände hem lättare till sinnes och omtalade
för Hulda tecknet, han sett.
“Var det ett italienskt barn?" frågade hon.
“Nej ett engelskt", svarade han, “med ljusa ögon
och guldgult hår.“
“Då är det ett tecken att genom den engelska tungan
skall din idé verka i världen. Din bok skall öfversättas
till engelska — jag skall lefva för att få bevittna det."
(Forts, o. slut n. h.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
