Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - »Ett och annat om handelsbabalansen», af w—S—w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
traditionen att hvad det ligger vikt på här i världen är
att samla pengar. “Har du pengar, så är du rik, har
du inga, så är du fattig. Så är det med individerna
och så är det äfven med nationerna. Därför skall en
.nation skrapa ihop pengar och den skall framför allt
draga försorg om att de stanna i landet“. Sancta
sim-plicitas! Liksom om pengar vore något, som i och för
sig hade något som helst värde för oss människor. Det
är ju tydligt ätt de icke ha det. Man kan hvarken äta
dem eller dricka dem, kläda sig i dem eller bygga hus
af dem. Det finnes väl näppeligen öfver hufvud taget
någonting, som så föga representerar människans behof
som just guld och silfver. Om det oaktadt de kära
pengarna blifvit denna världens allt besegrande makt,
är det därför att de kommit’ att spela en roll, hvars
betydelse, långt ifrån att vara dem gifven af naturens
hand, helt enkelt är beslutad af det mänskliga
samhället själft. Men denna roll är blott måttstockens och
regleringens. Den äger blott medlets, icke målets
betydelse. I själfva ordet “medel" är dess rent
tillfälliga karaktär angifven. Att samla medel utan att
bruka dem till uppnående af ett mål är blott en
dårskap; därför är det också dåraktigt att blott lägga sina
pengar på hög och icke göra sig af med dem så snart
man på något sätt kan.
Men, kan man då fråga, hvarför införde man då i
samfundsekonomien denna märkvärdiga faktor, som det
gäller att förvärfva sig uteslutande för att strax därefter
släppa ifrån sig den igen? Jo’, emedan det, såsom vi
här skola visa, var en oundgänglig nödvändighet. Ty
visserligen är det sant, att hvad vi människor hafva
att göra är att arbeta och därigenom förvärfva oss hvad
som utgör våra behof. Det är genom dessa två faktorer
vi utveckla oss, andligen så väl som materiellt i
öfver-ensstämmelse med målet för vårt lif. Men ju mera
människornas behof under tidernas lopp vuxit och ju
talrikare deras kraf blifvit, desto vanskligare måste det
visa sig för den enskilde att anskaffa hvad han behöfde.
Människan är nämligen uppenbart icke ämnad till
tusen-konstnär. Det finnes en mycket stark begränsning af
de olika sidorna i hennes alstringsförmåga och en lika
stor begränsning i möjligheten för henne att alltid kunna
omsätta sina naturaprodukter där hvarest hon måste
hämta hvad hon behöfver. Förvärfvandet af
förnödenheterna kunde därför icke längre ske direkt. Den måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
