Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Klerikalism, jesuitism och Dreyfusaffären, af Pollex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
af ogärningar. Men då djäfvulens verk, som påfven mycket
riktigt hade insett, äro förgängliga och förr eller senare
måste vika för kyrkans eviga makt, så gälde det för de
den 20 september samlade prelaterne blott att finna det
lämpliga medlet för att tillintetgöra djäfvulstyget. Äfven
i Rom rufvade man redan strax efter nederlaget öfver
revanche. Och då den romerska politiken är en god del
slugare och framför allt äfven mera försiktigt tålig än den
klumpigt rusande, evigt skrädande franska, så är dess
»revanche» också något mera utvecklad än den galliska.
Men den har — hittills åtminstone — just träffat den,
som skulle vara dess verkställande organ, däremot icke
den förhatlige segraren, på hvilken man ämnade hämnas.
Revanchekanonerna hafva exploderat under skjutningen,
och spillrorna hafva om ej krossat, dock icke obetydligt
lemlästat den egna kanonservisen.
Det onda hade utgått från Tyskland, den förnämsta
protestantiska makten på kontinenten. Mot detta till största
delen »kätterska» Tyskland riktades i första linien de
vati-kanske politikernes anslag. Först och främst måste en
katolsk makt påträffas, som vore villig och skicklig till att
blifva Roms arm och att genom Tysklands krossande sätta
en gräns för protestantismens segerrika framträngande. Om
detta blott en gång lyckats, tänkte man, kunde det icke
längre falla sig svårt att också gå det katolska
konungariket Italien inpå lifvet och uppnå det yttersta och
viktigaste målet, som foresväfvade kyrkofurstarne: Kyrkostatens
återställande, återupprättandet af påfvens världsliga makt.
Men hvilken makt kunde väl vara mera ägnad till att
bidraga till förverkligandet af dessa planer än Frankrike,
som under tandagnisslan låg slaget till marken och redan
af egen drift svurit den östra grannen hämnd? En
tusenårig, oförsonlig, på folkets innersta karaktär grundad
fiendskap åtskilde de båda folken, så att det knappast behöfdes
någon lång förberedelse för att bringa tanken på
vedergällning till full mognad. Från första början kunde man
räkna på god vilja — åtminstone hos alla reaktionära
element och den af dessa fullkomligt behärskade
landt-befolkningen; det gällde blott att stålsätta den besegrades
krafter, hela hans sår och att åter höja landets vapenförhet,
på det att nästa tornering måtte aflöpa lyckligt. I fall at
en gynsam utgång skulle då ett slags vapenbrödraskap
mellan de franska revancharderna och de romerska
fram-tidsmusikerna utbilda sig alldeles af sig själft, och de förre
skulle sedan af solidaritetskänsla om icke af tacksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
