Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Klerikalism, jesuitism och Dreyfusaffären, af Pollex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
Den 20 september 1870, några timmar efter italienska
truppernas intåg i Rom, hölls i Vatikanen ett slags
krigsråd under Pio IX:s presidium. Endast fyra eller fem
kardinaler öfvervoro den förtroliga rådplägningen, bland dem
jesuitpatern Beckx. Trots denna förtrolighet och oaktadt
det strängt begränsade antalet af de för öfrigt fullkomligt
pålitliga deltagarne, talade man, som om det gällt att hålla
en högst uppbygglig botpredikan för en andäktig hop af
flera tusen personer. Samtalet — predikan skulle det kunna
kallas — hade naturligtvis till ämne de senaste, för den
påfliga stolen icke särdeles angenäma politiskt-världsliga
tilldragelserna. Men det rent världsliga i dessa händelser
blef öfvergjutet med en öfversinlig sås och på så sätt
gjordt något njutbarare för de tillstädesvarande.
»Människornas synder», så ungefär lär Pio IX hafva
talat, som väl underrättade personer veta att trovärdigt
berätta, »hafva burit frukt: satan har fått öfvertaget,
Antikrist har blifvit segerrik! Flerren har tillstadt ondskans
utöfning för att straffa människorna för deras syndighet
och åter föra dem på rätta vägen, och därför böra vi
uppfatta det skedda som en pröfning från Gud och böja oss
i ödmjukhet. Men det är visst, att denna pröfning skall
hafva en öfvergång, ty vi veta, att Herren aldrig
öfver-gifver sin kyrka. Mot den klippa, på hvilken Petri stol
står, skall satans makt slås i spillror! Men oss tillfaller
uppgiften att medverka därtill, att detta mål må uppnås
och underjordens furste må jagas tillbaka till helvetets pöl.»
I denna ton talade Petri ståthållare en lång stund, i det
han kritiskt och skarpsinnigt belyste än den Högstes
af-sikter, än djäfvulens svarta planer.
Allt detta var naturligtvis blott en inledning, blott en
förberedelse till ämnets egentliga kärna. Det hade icke
undgått den skapsynte vatikanske politikern, att de tyska
segrarna direkt och indirekt inneburo ett åt katolicismen
utdeladt hårdt slag. Frankrike, »kyrkans äldsta dotter»,
låg maktlöst och nedtryckt till jorden. En republik med
alla dess demokratiska och antikyrkliga sträfvanden höll
på att organiseras i detta land, och intet godt var däraf
att förutspå för Vatikanen. Konungariket Italien stod enigt
och kraftigt och hade nu äfven tagit Petri heliga stad i
besittning, »förvisat» den rättrogna kristenhetens
öfver-hufvud till Vatikanen och utestängt honom från all världslig
makt. Det förstås af sig själft, att detta senare »satans
verk» var det ondskefullaste och därför mest fördömliga
och så att säga utgjorde kronan på den förutgående kedjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
