Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Klerikalism, jesuitism och Dreyfusaffären, af Pollex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
förelsevis fåtaligt, mellanliggande samhällslager,
borger-skapet i de större städerna, var redan vid den tiden vänner
af andligt och politiskt framåtskridande. Likväl — och
däri består enligt min åsikt en anmärkningsvärd åtskillnad
mellan andra kejsardömet och tredje republiken — flöt
under Napoleon III den klerikala andan mera på ytan af
sinnena, var af mera passiv natur än nu för tiden. Man
lämnade, att jag så må säga, allt åt Gud och lefde i sus
och dus, efter det goda receptet: lefva gladt och dö saligt,
så drar man djäfvulen vid näsan. Framför allt voro de
ledande männen vid armén inga zeloter, ja, mestadels
besökte de icke ens regelbundet messan, utan öfverläto det
åt sina af naturen mera religiöst anlagda bättre hälfter.
En viss robust tro, som dock höll sig tämligen fri från
ortodoxt eller till och med jesuitiskt inflytande, var
egendomlig för den tredje Napoleons råa krigsknektar, i samma
mån ungefär som för de eleganta och i socialt afseende
ojämförligt mycket högre stående officerarne i preussiska
och österrikiska armén. Nu har allt detta blifvit helt
annorlunda. Från likgiltigt religiöst laisser faire har man gått
öfver till pietism, af de af gammal vana gudfruktiga och
tanklöst till sin Gud bedjande löjtnanterna och kaptenerna
hafva blifvit hycklande öfverstar och generaler, som drifva
propaganda bland sina underordnade. Med ett ord: från
»passiv» tro har man. omvändt sig till »aktiv», man är nu
medlem af ecclesia militans.
Hur länge dröjer det öfver hufvud taget i fredstider,
innan en löjtnant blir öfverste? Ett jämförande ögonkast
på två uppgifter i rangrullan säger oss det: ungefär 30 å
35 år. Den som således under eller strax efter 1870 års
krig blef underlöjtnant i franska hären, måste för
närvarande under normala befordringsförhållanden vara
regementschef eller minst bataljonschef af äldre årsklass. Och
denna snart trettioåriga tidrymd hafva jesuiterna grundligt
dragit nytta af, i öfverensstämmelse med den i början
omnämnda vatikanska planen.
Monsieur le curé. sade jag härofvan, är fortfarande de
ojämförligt fleste fransmäns förtrogne och så att säga
naturliga rådgifvare, framför allt hos de adliga och
borgerliga familjerna på landsbygden. Ännu i dag afgöres icke
i dessa kretsar hvarken dotterns giftermål eller sonens val
af lefnadskall utan att man först hört biktfaderns röst
-och vanligen lydt den. »Mon révèrend Pcre , frågade
därför äfven efter sista kriget de franska adelsdamerna och
bättre bourgeoisfruarna sin biktfader, »hvad skall jag låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
