Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - De intellektuella, af Camille Mauclair
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
andra Maurice Barrès: men dä Boulanger gick öfver till
de reaktionära, fick han genast universitetets liberala kretsar
och författarevärlden emot sig, som visserligen hatade
parlamentarismen, men icke hyste mindre afsky för denne
föregifne stats- och samhällsbefriares fräckhet och dumma
inbilskhet. Äfven Panamaskandalen gaf de »intellektuella»
ingen anledning att närma sig mera till den politiska
milieun. Tvärtom blef det nu allmänt bekant, hvad man
redan länge hade anat, nämligen att det för den verkliga
dugligheten icke längre var någon plats i parlamentet.
Man begrep, att och hvarföre de friska krafterna, landets
verkliga drifkrafter och intelligenser, icke kunde finnas
representerade i lagstiftande församlingen, och en allmän
likgiltighet blef resultatet af de ändlösa parlamentariska
narrspelen utan humor. Man begrep, att den nya rollen
af ett socialt läkemedel tillfallit det individuella initiativet,
och att det var alldeles likgiltigt, hvad dessa fraktioner
gjorde, som delade statens styrelse sins emellan, och hvilkas
larm och voteringar i grund öch botten endast tjänade till
att bibehålla en eller annan partiminister vid styret. Ett
egendomligt sinnestillstånd utbredde sig öfver Frankrike,
hvilket man kallade »Tapolitique*: en motvilja, ja, en
vämjelse för allt hvad politik hette. De »intellektuella» drogo
sig tillbaka från all offentlig verksamhet, för att lefva hvar
och en blott för sitt arbete, och till och med anarkismen
tog slut eller upphörde åtminstone att offentligt värfva
anhängare. Allt tycktes inslumra. Men det var likväl blott
skenbart. Själfständighetens sädd hade emellertid gätt upp;
och då man vant sig vid att egentligen blott sända
medelmåttor till kammaren, från hvilken till och med
vältaligheten flytt, i synnerhet sedan Clémenceau och Jaurès icke
blifvit återvalde, måste man söka den verkliga
folkrepresentationen i själfva landet, alltså hos de »intellektuella» af
alla klasser, hos konstnärer, skriftställare, universitetslärare,
sociologer. De hastade för tillfället visserligen icke att
ingripa i tingens gång. Och detta var icke utan fara, ty
konstnären, som flyr till sina drömmars enslighet, tänkaren,
som afstår från att taga del i de offentliga
angelägenheterna, må därigenom förefalla förnämare och ädlare: han
kränker likväl sin sanna plikt. Politiken tål icke, att man
af motvilja för den stora hopen rymmer från stridsplatsen;
ty genast rycker medelmåttan fram och bemäktigar sig
den lediga makten. En stor kris syntes nödvändig för att
undanrödja detta missförhållande och att lösrycka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
