Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Det kongl. husets anförvandter, grupper och personager af Europas k. furstefamilj, af Ancien Grand-Chambellan. VI. »I förskingringen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
Dels hade en väl lång tid förgått sedan utgreningen från
Spanien, dels hade i detta land och inom dess dynasti
händelser timat, hvilka så att säga afklippt de band,
som bundit de “utflyttade" grenarne vid moderlandet.
Först hade Ferdinand VII etablerat en hvinlig
tronföljds-rätt, mot hvilken hela ätten —- äfven de italienska
grenarne — protesterat och som drifvit den Carlistiska
grenen till uppror och i landsflykt; sedan hade äfven
Isa-bellas kvinnogren måst gå i landsflykt och äfven denna
Bourbonska tron intagits af en medlem af det förhatliga
huset Savoyen, — och då ändtligen Isabellas son fick
återvända, så skedde det på betingelserna af en ny
kon-stituton, som bland annat strök ett streck öfver alla
gamla successionsanspråk och begränsade tronföljdsrätten
till Isabellas och hennes gemåls afkomlingar samt till
bäggederas syskon med dessas afkomlingar. Så att i
detta "nya" Spanien fanns tydligen ingen plats för några
gamla “utväxter" på kungahuset från 1700-talet. . .
Napolis och Parmas furstehus äro således totalt
‘Tandlösa" och denationaliserade. Men för dessa båda
familjer tillkommer äfven den omständigheten, att deras
pekuniära ställning är mycket blygsam, — hvarvid
saken icke förbättras genom att de båda hufvudmännen
bestå sig med resp, ett och två (!) dussin barn. Den
siste hertigen af Parma (som emellertid aldrig regerat,
då han vid fördrifningen var blott 5 år) lefver ännu;
han bär sin ärfda titel, men torde numera, trots
modern-förmyndarens formela protest, icke kunna betraktas
såsom “pretendent". Oafsedt den totala bristen på
utsikter därvidlag, så torde tillräckligt bevis här föreligga i
den omständigheten, att hertigen sedan halftannat
decennium ofta uppehåller sig å italienskt område;
antagligen har han under hand mottagit någon slags
“godt-görelse" för det förlorade af italienska regeringen.
Lika klok har icke hufvudmännen för förra
napoli-tanska konungahuset varit. Den siste konungen är död,
— och då här “utsikterna väl äro minst lika små som
för de öfriga förjagade italienska furstehusen (om
italienarna öfvergifva huset Savoyen, så lär det åtminstone
ej bli till förmån för “kung Bombas“ ättlingar . . .), så
hade man nästan väntat, att hans arfvinge, brodern
Al-fonso, Grefve af Caserta, skulle låta tillfället passera i
tysthet. Men i stället utfärdade han en "proklamation “,
i hvilken han förklarade sig vara Alfonso I, konung af
Bada Sicilierna och Jerusalem, — men “tillsvidare“ vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
