Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
seende, eller för att bruka det historiska Lind bergska
praktuttrycket från Göteborg, sin samling af smultron
i en kruka, som publiken har att se på, lukta på.
kanske ock smaka på. Man fick där återse denna unga
dam, hvilken är en inkarnation af ungdom och
välbefinnande och vid sin blotta åsyn utöfvarvälföddhetens förmåga
att försätta folk i godt humör. Nya voro Olefine Moes
två unga döttrar, fröknarna Torssell, af hvilka åtminstone
den ena hade utprägladt tycke med modern och hvilka
man för öfrigt ej kan egna en vackrare hälsning än en
tillönskan af moderns ännu oförgätna ursprungliga
graciösa charme och begåfning, och ny var äfven den unga
fröken Lisa Håkansson, som i vissa afseenden är en
liten kopia af sin högt begåfvade och beundransvärda
fru moder, särskildt hvad figur och hållning beträffar,
kanske ock i fråga om talets läggning. Hvartill nu
dessa unga rosenknoppar månde komma att utveckla sig
i vår herres och konstens lustgårdar, det faller visst
inte mig in att söka profetera. Men att lilla fröken
Håkansson har anlag, håller jag för mycket troligt, och den
begåfningen synes peka åt den uppsluppna, något
drastiska genren. Hennes obesvärade j än tunge i denna pjes
var verkligen pigg, rolig och karakteristisk.
Dramatiska teaterns förvärf äro fröknarna Constance
Sjöberg och Dagmar Bosse, båda unga och obestridligen
mycket nätta och näpna. Den förra lär redan
förvärf-vat ett visst namn i landsorten och var i Svärfar —
den enda gång jag hittills sett henne — intagande och
bra samt rutinerad, men verkade dock nästan något för
teatersäker. Den andra är efter intrycket från
Stigare-Mats att anse som en liten förträfflig ackvisition icke
blott af betydelse för Dramatiska teatern enbart, utan
man kan godt säga för hela hufvudstadens teaterlif. Det
var förutom det behagliga och sympativinnande i själfva
uppträdandet äfven intelligent karakteriseringsförmåga
samt värme och känslighet i spelet. Det var en lofvande
scenisk bekantskap som det kan vara skäl att följa med
uppmärksamhet. Denna höstens import af unga
intagande och vi må hoppas äfven begåfvade norska
skådespelerskor (fröknarna Bosse och Torssell) är en form
af nymodiga mellanriksaffärer och nyskandinavism,
som jag må bekänna tilltalar mig obeskrifligt, icke minst
därför att denna import har en motsvarighet i en
export af hvarjehanda operettartister t. ex. paret Elg-Lund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
