Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
Det ma sa vara att det kanske icke är så
mycket liflig handling i stycket, men oafsedt att det oaktadt
intresset hålles spändt hela pjesen igenom och hvarje
akt är erkänd att vara dramatiskt verkningsfull, så fins
det dock en enhet, som genomgår och håller samman
det hela. Det är Gustaf Vasas väldiga skepnad, som är
det dominerande och centrala i hela dramat. Kollisionen
mellan å ena sidan hans plikt mot riket, sådan han
uppfattar den, och å den andra den personliga
tacksamhets-känslan och hänsynen till de svagares känslor synes mig
verkligen vara ganska bestämd och utförd, såsom ett
moment i det både psykologiskt och dramatiskt
tacksamma motivet: ställningen till dalkarlarne hans lifs
räddare, hans lifsgärnings och hans kronas förnämsta
redskap, men ock genom sin opålitlighet och sina
stämp-lingar farliga för desamma. Om detta motivs betydelse
ger ock både den första och den sista scenen tillräckligt
tydlig anvisning. Det är ett genialt grepp, denna
mot-ställning af i första akten barnens inlärande af
hälsnings-sången till konungen och den hemska bestraffningen
samt så i slutscenen denne dalaskidlöpare, som kommer
där på en gång lifvad och obesvärad, men tillika rädd
och beundrande för “dundergubben“ och hans hårda,
men rena näfve, samt konungens slutord. Apropos
denna slutscen har den hos somliga vållat hvarjehanda
bryderi. En, nämligen hr C. D. af Wirsén, har på ett
betecknande men visst icke sällspordt sätt dokumenterat
sitt oförstånd eller sin mala fides, förmodligen båda på
en gång, genom att stämpla afslutningen som ett
farsslut. Några ha förfasat sig öfver att dalkarlen säger sig
vara så fuller, så fuller och tycka att effekten skulle
ha blifvit bra mycket för mer, om skidlöparen ej
kommit ensam, utan hela dalkarlamassan kommit
inmarscherande och naturligtvis spiknykter etc. Ja, effekten hade
kanske på sätt och vis blifvit större, nota bene i
gammal sedvanlig teateieffektstil. Men det var ett
origi-nelt djärft och genialt grepp, denna afslutnings enkelhet,
och scenen blir en af de mest verkningsfulla, åtminstone
den svenska dramatiken har att uppvisa, på en gång
djupt gripande och genom skidlöparens humör lättande
och befriande. Det är en scen, där “tårar och löjen“
framträda ohöljdt i (!) Gustafs Vasas lif — dessa anmärkningar gitter jag
ej ingå på; de göra på mig ett aliför brackigt intryck, att icke säga
något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
