Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
egenkärt enfaldigt snack om ett par visst icke så klara
och orubbligt fixerade historiska personligheter, om
nödvändighetens och det skönas eviga lagar m. m.
Jag håller verkligen med hr Hj.Br-g, då han yttrar:
“Må förnumstig ästetisk småklokhet komma med sina
anmärkningar om ditt eller datt, tala om bristande
sammanhang eller stöta sig på en teckning utom
schablonen. När dagens ästetkotieriers skrala domar länge
sedan äro gömda, skall Gustaf Vasa med sina
syskonarbeten ha sin obestridda plats bland det svenska dramats
klassiska verk."
Om man lämnande dessa allmänare synpunkter,
reflexioner och iakttagelser, ingår något på skådespelets
detaljer, så fängslas man själf klart i främsta rummet af
den ypperliga teckningen af Gustaf Vasa. Med sin
sammansättning af stora egenskaper, men ock af brister och
fel, som icke alltid äro så små, framträder han så
be-undransvärdt individualiserad och lefvande, så mäktig
och imponerande. Ensamt denna kung Göstas bild skulle
vara nog för att ge skådespelet ett beståndande värde
och man torde få länge söka i vår dramatiska litteratur,
innan man kan finna ett motstycke i lefvande utförd
dramatisk skildringskonst. Det är en fröjd att se och
fördjupa sig i denna människoskildring, så karakteristisk
genom kraften, bredden och humöret. Förf, har väl
lyckats i att få fram de drag, som gjorde Gustaf Vasa
till den både fruktade och älskade, misstrodde och
beundrade “Guds underman" den där med oböjlig vilja
och hänsynslös kraft, under påkallan af den allsmäktiges
råd och stöd häfdade sitt valspråk: först och sist riket,
och om hvilken äfven de andra kände att han hade fått
sig gifvet att samla svenske män och länder till ett.
Men på samma gång får ock Strindberg lika lefvande
och där så passar sig med en präktig färgrik humor
fram den “dundergubbe", som dundrar än afsiktligt, än
uppbrusande och öfveriladt och så att, som prins Erik
säger, hans vrede i öfversta stockverket af folket påstås
kännas ända ner i källaren, liksom när åskan går.
Man har velat anmärka som styckets hufvudsak
-liga brist obefintligheten af en genomgående enhetlig
intrig, att det upplöser sig i spridda taflor och ej
har en stor bestämd, utförd kollision (C. D. W.)*
* Anmärkningarna från annat håll om såväl att dramats svaghet
vore brist på fördjupning af den dramatiska konflikten, brist på
hän-gifvenhet för ämnet som att Strindberg låter sig eget lif alltför ofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
