Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Det kongl. husets anförvandter, grupper och personager af Europas k. furstefamilj, af Ancien Grand-Chambellan. VII. I och kring »Der Hofburg»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redan har barnbarn, hvilka följaktligen äro Frans Josefs
barnbarnsbarn. Sin kärleks full b et och godhet såsom
familjefar lade han bland annat i dagen, då han för några år
sedan — trots sina strängt “furstliga“ åsikter — tog
under sitt beskydd den från Bayern flyktade, af baron
Seefried enleverade dotterdottern, lät dem etablera sig i
■Österrike och så småningom utverkade en half försoning
mellan dem och den öfriga familjen.
En annan dotterdotter från Bayern har kejsaren
haft glädjen “återbörda“ för Österrike och sin familj, i
det hon äktat ärkehertig Josefs numera ende, liknämnde
son (se nedan). Det är dennes son och sonson, som äro
kejsarens barnbarnsbarn. - - Sin yngre dotter, Marie
Valeria, kejsarinnan Elisabets älsklingsdotter och
förtrogna, samt mer både begåfvad och älskvärd än den
äldre, Bayerska, dottern Gisela (ingendera systern har
emellertid ärft moderns skönhet), lyckades kejsarparet
få behålla i hemlandet äfven som gift; hon äktade
nämligen en brorsdotter till f. d. storhertigen af Toskana,
och återkomma vi följaktligen till henne längre fram.
Mellan sonhustrun, ärkehertiginnan Stéphanie, och
den gamle kejsaren råder ej något vidare varmt
förhållande. Den “martyrgloria“, hvarmed man länge äflades
att omgifva henne efter gemålens skandalösa slut i sin
älskarinnas armar, har allt mer och mer bleknat. Man
har så småningom kommit på det klara med, att här som
vanligtvis var det “ej ens fel, då två gräla“, — och i
fråga om kronprins Rudolf och ärkehertiginnan
Stéphanie, torde det mer än väl kunna sättas i fråga, om ej
hon har största skulden för äktenskapets olyckliga slut.
Efter de allra flesta utsagor gjorde hon samlifvet nästan
från första början till en olidlig plåga för sin finkänsliga
gemål genom en svartsjuka, som så småningom antog de
otroligaste former. Hon på detta sätt nära nog själf
dref honom ut ur hemmet och till att söka andra, honom
andligen mer värda, kvinnors sällskap. Ärkehertiginnan
var och är nog ej utan begåfning. men hon har ett skarpt,
ovänligt och grälsjukt lynne, som tidigt stötte bort ifrån
henne både gemål och svärmor. — Vorden änka, blef
hon i hast till en början mer populär, och det» var ej
utan, att hon rent af tycktes i någon mån vilja “göra
sig intressant“ med sina olyckor.* Illa liden vid själfva
* Hennes senaste roman — det eventuella nya äktenskapet med
-en privatman — är af yngre datum än dessa små anteckningar: och
för resten är utgången oviss ännu då häftet går i press.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
