Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692
lite pängar till tack. Icke ens Mefistoféles är så
nedrigt framstäld —- nå det var då också en viss Goethe
som hade hand om honom. Hur kunna begära att någon
intresserar sig för ett så alltigenom nedrigt lumpet,
skurkaktigt krönt kräk? Knappast Meyerbeer gick i
land med att med sin musik få intresse åt Robert,
Johan af Leyden och Vasco de Gama — och ändå var
han Meyerbeer och ändå voro dessa tre ynkliga hjältar
dock ej så ynklig som hr baronens, som bort erinra sig
sig att han icke hade Meyerbeer till medarbetare för
musiken utan hr Hallén, som nästa gång kanske
kommer att akta sig för en librettist, som sätter honom så
på det hala.
Om Ava gäller ungefär detsamma fast nu i hvitt.
Aldrig i tiden har väl någon operahjältinna uppgifvit
andan, så alltigenom oskyldig, oskuldshvit och — tråkig.
Aida, som också inmuras, har ju verklig tragisk skuld
— hon visste att hon förrådde sin älskare, ehuru kärleken
till fader och fosterland ett ögonblick tog öfverhand i
hennes lidande själ — det blir därigenom tragisk
storhet och glans och intresse öfver henne, men den lilla
beskedliga Ava, som hyggligen pallrar åstad och pillar
i nyckeln i stadsporten åt sin vän, som hon, föga
kunnig i strategi, tror vara stadens räddare, den lilla gåsen
—- — — där saknas ju konflikt, intresse, storhet. Och
hur förhatligt sedan att se den lilla oskyldiga, komplett
oskyldiga (om ock svårligen dumma) flickan inmuras!
I Aida slapp man då se själfva exekutionen. Men här!
Hr baron nekar sig ingenting. Hvarken borgmästare,
abbot eller fästman tar reda på det minsta, hur hon
kunde så handla. De bara skräna och förbanna. Deras
outhärdliga uppträdande i själfva tornet har dock med
rätta på sistone utstrukits.
Scenen i sin helhet hade ock bort betydligen
förkortas och passagen om skeppsbrottet endast framställts
som synlig för Avas inre blick. Dess materiela
iscensättning här är dels af grof opoetisk effekt (motsatsen
tycks ha eftertraktats), dels leder den den mindre
teatervana åskådaren på villospår.
Ett par föga poetiska och sceniskt sannolika upptåg
är dels att låta hr Abboten i ett ögonblick, då han borde
vara utom sig af ilska öfver de nu som bäst inne i
klostret huserande fiendeskarorna, helt hastigt lugna till
sig efter ett par utbrott och i eftergifven, fridfull och
episk ton för den elake kungen hålla en lång
föreläs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
